Hur mår egentligen den amerikanska demokratin? Hur står det till med respekten för mänskliga rättigheter och med den sociala sammanhållningen i USA? Kommer landets institutioner att stå rycken efter en valutgång som ena sidan på förhand hotar med att inte respektera? Eller drabbas USA av en eftervalskris?
En vecka före valet, pekar det mesta på att Hillary Clinton vinner presidentvalet. Hennes försprång har visserligen krympt, sedan FBI-chefen meddelat att den federala polisen återupptar granskningen av Clintons användning av en privat emailserver under sin tid som utrikesminister. Utan att ge några detaljer, och utan att anklaga Clinton för något nytt.
Förtidsröstandet ser bra ut för Clintons del, och hon har ett bastant övertag bland kvinnor, och minoriter och välutbildade av båda könen. Clinton har framför allt en kortare väg att nå de 270 elektorsröster som behövs för att vinna valet. Trump måste i stort sett ta hem alla ”swing states” för att få ihop 270 elektorer. Opinionsmätningarna måste ha missat exceptionellt starka underströmmar i den amerikanska väljarkåren för att Trump ska avgå med segern.
Det är illa nog att minst 40 procent av de amerikanska väjarna kommer att lägga sin röst på en kandidat som flertalet amerikaner betraktar som klart olämplig att bli president i USA. Förklaringen är att röstningen till stor del är social, man röstar som andra i området gör och som man alltid gjort. Dessutom vill man ha något nytt, och ingen kan vara mer oförutsägbar än Donald Trump.
Detta förklarar dock inte att Trump, som bara stöddes av en (1) procent av de republikanska primärvalsväljarna när han annonserade sin kandidatur, kunde sopa banan med sexton andra mer eller mindre välmeriterade kandidater och göra sig till republikanernas kandidat. Visst, medierna rusade efter Trumps stolliga uttalanden, och gav honom en massa oförtjänt publicitet.
Men huvudansvaret för att Trump tilläts kapa ett av USA:s två stora partier vilar på den republikanska ledningen, som passivt såg på hur en politisk kvacksalvare bit för bit tog över den republikanska väljarkåren, och för många år framåt kommer att svärta ner partiets anseende i stora medborgargrupper i USA.
Dessa republikanska ledare hotar nu att förlänga den politiska krisen i USA genom att sabotera valutslaget och sätta krokben för Clintons administration, till exempel förhindra att hon fyller vakanser i Högsta domstolen. Detta i ett läge när orosmolnen hopar sig i världen, och USA:s ledarskap behövs mer än någonsin.