När USA nyser får Europa förkylning, sade man förr. Idag är det Kina som bara behöver harkla sig för att världens börser ska få frossa. Senast efter att Kinas riksbank i några omgångar devalverade värdet på sin valuta, yuanen (renminbin). Än så länge bara med 3,5 procent, och troligen mest för att motverka förstärkningen av dollarn som den kinesiska valutan är knuten till.
Det som utlöser dessa överdrivna reaktioner är troligen att ”alla” förväntar sig att det snart ”ska hända något” med Kinas ekonomi. Sådana spekulationer får näring av att Kinas exportdrivna tillväxt bromsats upp på sistone. Sex-sju procent är visserligen inte fy skam, men det räcker för att många svenska företag ska känna av den minskade efterfrågan från Kina.
Ett annat varningstecken är att Kina under sommaren haft ett eget kraftigt börsfall, som landets ledning försökt bemöta med allehanda interventioner.
Börskrisen har visat på ett vildvuxet finansväsen och en fastighetsmarknad där stora bubblor byggts upp. Att stoppa aktiehandeln och pumpa in ännu mer kapital i marknaden löser inte dessa problem.
Kinas ekonomiska modell – statlig styrning med ganska stort svängrum för marknadskrafterna – har hittills tjänat landet väl, och även blivit en förebild för andra utvecklingsländer. Men mycket tyder på att modellen nått vägs ände, och att det nu krävs reformer för att landet ska komma vidare.
Frågan är i vilken riktning. Mer marknadskrafter, eller mindre? De kinesiska ledarna verkar inte veta.Vad ledarna vet är att hundratals miljoner kineser fortfarande väntar på att få del av framstegen. Kina försöker stärka den inhemska sektorn av ekonomin för att minska exportberoendet, men det går långsamt.
Kina står inför gigantiska utmaningar. Ettbarnspolitiken gör att färre måste sörja för de gamla framöver. Miljön måste förbättras, och korruptionen pressas tillbaka. Den stora statliga industrisektorn behöver moderniseras. Det betyder att miljontals kineser måste få nya arbeten och/eller omskolas. Kina måste satsa mer på sin egen befolkning, och det är ekonomiskt rationellt att göra så.
Det är inte givet att mer marknadskrafter löser alla problem. Kinas vägval kommer att följas med stor uppmärksamhet i resten av världen. Särskilt i utvecklingsländerna som brottas med liknande problem.
Det allra största moderniseringsprojektet är förstås att reformera det politiska systemet, och på det området händer inte mycket. Den nye ledaren Xi Jinping verkar vara övertygad om att partidiktaturen behövs och går att förena med ekonomiska framsteg. Forskare och intellektuella som flyr landet tyder på motsatsen.
Det går inte att vara en stor global aktör på det ekonomiska, vetenskapliga och politiska området, och samtidigt kontrollera sina egna medborgare in i minsta detalj och sätta oliktänkande i fängelse.
De kinesiska ledarna måste finna en formel för att öppna upp det politiska systemet, ju förr desto bättre.