Den protestvänster som nu växer fram i Sydeuropa skiljer sig inte bara ideologiskt från den protesthöger som länge varit på gång i norra Europa. Den vill ha mer demokrati, inte mindre. Den håller det korrupta etablissemanget ansvarigt för ländernas problem och vänder inte taggarna mot invandrarna. Protestvänstern är inte nationalistisk, och i grunden inte antieuropeisk som extremhögern.
Den är kritisk mot EU:s sätt att tackla den ekonomiska krisen, men är överlag inte emot det europeiska samarbetet som sådant. Den representerar en generation som genom EU fått större möjligheter att utbilda sig och röra på sig. Men som nu är arbetslös, som resultat av en illa genomtänkt valutaunion och en nyliberal ideologi, som ser social trygghet som ett hot mot fiskal stabilitet, inte som en förutsättning för tillväxt och framsteg.
Att socialdemokratin i Europa i allmänhet anslutit sig till tanken att starka statsfinanser går före allt annat, håller nu på att kosta den livet. I Grekland har det en gång starka Pasok nästan utraderats. Det kan gå lika illa för PSOE i Spanien, ett land där de stora partierna också belastas av korruptionsskandaler. Separatismen i framför allt det rika Katalonien splittrar också de stora partierna. Spanien har lokalval i vår och parlamentsval i december.
Syrizas valseger I Grekland har gett dess spanska motsvarighet Podemos (Vi kan) luft under vingarna. Partiet har varit störst i flera opinionsmätningar, och kunde i helgen samla tiotusentals anhängare till ett jättemöte i Madrid. Podemos utnyttjar framgångsrikt den yngre generationens vana vid sociala medier för att nå ut, men arbetar också med sociala gräsrotsprojekt.
Att proklamera kamp mot nedskärningarna är en sak. Att stoppa dem är något annat. Först ut att pröva sina vingar är Syriza. Grekland är en liten ekonomi med bara några få procent av Europas BNP. Det är dessutom ett extremfall i fråga om skuldsättning. Det är inget ekonomiskt problem för Europa att ge den nya regeringen i Grekland ett handtag, och samtidigt bli av med en störning som i sig tynger den europeiska återhämtningen.
Problemet är politiskt. Särskilt tyskarna sitter fast i föreställningen att de idkar välgörenhet när de ställer upp med lån till krisande länder, trots att inget land tjänat så mycket på euron som Tyskland, och trots att en stor del av lånen gått direkt tillbaka till tyska banker. Den Lutherska moralen har tagit över det ekonomiska förståndet.
Protestvänstern måste ses som något positivt i ett Europa där både politiken och ekonomin gått i stå. Rätt uttolkad är den en utmaning för socialdemokratin, som uppriktigt talat behöver en spark i baken.
Det starka stödet för Syriza och Podemos kan ge råg i ryggen åt Frankrikes president François Hollande och Italiens premiärminister Matteo Renzi som båda vill lätta på åtstramningarna, men inte fått gehör i EU, och även påverka opinionen i andra länder.