Order, order! Brölar talmannen till sina MP:s, omväxlande med förmaningar som ”bli vuxna nu”. Premiärministern, svårt hes efter alla resor över kanalen, väser under buanden fram den senaste versionen av sitt utträdesavtal med EU.
Brexitröran i brittiska parlamentet saknar inte underhållningsvärde. Den sorgliga sidan av saken är att de brittiska politikerna totalt kört fast på frågan om hur folkomröstningsbeslutet från 2016 ska genomföras.
Parlamentet har två gånger förkastat det utträdesavtal som den konservativa regeringen under Theresa May förhandlat fram med EU, utan att kunna ena sig om vad man vill ha i stället. Nu blockerar talmannen ett tredje försök från May att få igenom avtalet, och landet står inför en konstitutionell kris.
Den stora frågan någon vecka före den fastställda utträdesdagen är: Ska britterna ”krascha” sig ut ur EU den 29 mars, utan avtal och löften om framtiden, en så kallad ”Hård Brexit”? Eller ska de be EU om ett kortare eller längre anstånd med utträdet, för att diskutera en ”Mjuk Brexit”, vilket en majoritet av parlamentarikerna tycks vilja ha?
I Bryssel frågar man sig inte oväntat: Anstånd för vad, och hur länge? Det finns redan ett utträdesavtal, och Europa ska hålla val i maj och utse en ny Kommission i juli. Ska britterna fortsätta vara med, måste de hålla Europaval.
Troligen går EU ändå med på ett anstånd till slutet av juni. Kort tid för att ens lägga grunden för ett framtida samarbete, som dessutom ska godkännas av en rad parlament, inklusive det brittiska. Och helt otillräckligt för att inrymma en ny brittisk folkomröstning och kanske även nyval.
Ansvaret för britternas situation vilar tungt på de konservativa, Tories. Den förre premiärministern David Cameron köpte sig frid i partiet och en valseger genom att utlova folkomröstningen. Hans efterträdare Theresa May trodde att hon kunde runda parlamentet, och promenera hem en uppgörelse med EU som alla britter skulle gilla.
Brexit förvärrar Storbritanniens ekonomiska problem. Nya generationer britter får inte tillgång till Europa på samma villkor som tidigare. Konsekvenserna kan lindras, om britterna samlar ihop sig, och så snabbt som möjligt väljer ett nära samarbete med Europa även i framtiden.
EU är mer än summan av sina medlemsländer. EU tog vid där nationalstaterna misslyckats med att reda ut sina problem och mellanhavanden. Inget tyder på att något land skulle klara sig bättre på egen hand idag. Brexit visar så här långt på raka motsatsen.
Order, britter! Order!