Britterna går till val den 7 maj i en politisk miljö som liknar den på det europeiska fastlandet. Två stora partier är inte längre stora nog att ensamma alternera vid makten. Just nu ligger Labour och de konservativa jämsides i opinionsmätningarna, men Labour har den bästa parlamentariska sitsen och ligger därför bäst till att få regera.
Tvåpartisystemet kollapsade redan 2010, när de konservativa (Tories) under David Cameron fick slå sig ihop med liberaldemokraterna under Nick Clegg
för att få ihop en majoritet. Nu slår väljarna undan benen för liberalerna, samtidigt som de konservativa trycks tillbaka av Labour och jagas av uppkomlingen Ukip (United Kingdom Independence Party) under Nigel Farage.
Mandatmässigt betyder Ukip inte så mycket, Farage som inte ens är säker på att vinna en plats i parlamentet själv ser ut att få en handfull platser. Mer ger inte Ukips cirka 14 procent av rösterna med det brittiska valsystemet.
Det som framför allt rör till det parlamentariska läget är att det regionala SNP (Scottish Nationalist Party) kliver in på riksscenen. De skotska nationalisterna förlorade folkomröstningen om självständighet för Skottland, men väljarna stannade hos nationalistpartiet, som under sin nye formidable ledare, Nicola Sturgeon, ser ut att erövra huvuddelen av de skotska platserna även i det brittiska parlamentet. Det går nästan helt ut över Labour, de konservativa har bara ett mandat i Skottland.
Det berövar Labour en annars möjlig egen majoritet. Sturgeon lovar visserligen att stödja en Labourregering, men det är ett giftigt stöd. Dels skulle man överge det skotska Labourpartiet, dels riskerar man att utsätta sig för attacker från de konservativa för att låta skottarna få för stort inflytande över engelska angelägenheter.
Nationalismen blommar till och med inom det gamla Storbritannien år 2015!
Sakpolitiskt står Labour och SNP varandra rätt nära, och borde kunna bilda en gemensam majoritet. SNP motsätter sig de konservativas nedskärningar och står i vissa frågor till och med till vänster om Labour. De kräver till exempel att Storbritanniens avskräckande kärnvapen skrotas. Någon koalition blir det dock inte fråga om.
De konservativa trodde att de kunde skrämma väljarna med ekonomiskt kaos om Labour tar över och utmåla Labourledaren Ed Miliband som svag och oduglig. Men väljarna verkar mer oroliga för vad som händer med ekonomin om de konservativa drar igång ett utträde ur EU, och vad som döljer sig i finansminister Osbornes bebådade nya sparpaket om 12 miljarder pund.
Det hjälper knappast att Cameron nu försöker lägga om kursen, lova klämma åt rika skattesmitare, bli medkännande och värna det populära nationella sjukvårdssystemet, NHS. Där har Labour betydligt större förtroende. Inte heller kampanjen mot Labourledaren har lyckats. Som det just nu ser ut, kommer Storbritanniens näste premiärminister att heta just Ed Miliband.