Sverige genomför 11-29 september den största försvarsövningen på 20 år, Aurora 17. Förutom 19 000 män och kvinnor från Sverige, deltar cirka 2 000 man från de nordiska länderna, Estland, Litauen, Frankrike och USA i övningen.
USA står för tre fjärdedelar av de inbjuda, och amerikanerna har den mest avancerade materielen. Meningen är att de ska utgöra en kvalificerad sparringpartner åt den svenska militären, men också ge värdlandet möjlighet att öva på materiel som vi har ont om, till exempel luftvärn. Fördelningen är unik för denna övning. Normalt samarbetar vi till största delen med grannländerna.
Naturligtvis drar Sverige till sig ögonen i Moskva med en övning av det här slaget, och Ryssland svarar med en egen övning tillsammans med Belarus (Vitryssland), som man kallar Zapad 17. Den blir sannolikt av betydligt större format. Ryssarna missar inte en chans att demonstrera sina militära muskler.
Är det då inte onödigt att väcka den Ryska björnen? Svaret är att den redan är vaken. Och vad som hänt med Krim och i östra Ukraina och tidigare i Georgien, kan också hända i Baltikum, vars rysktalande befolkning Kreml anser sig behöva ”beskydda”, om inte rentav ansluta till moderlandet.
De europeiska länderna har i allmänhet rustat ner efter murens fall och skulle inte drömma om att angripa Ryssland, och USA under Trump sänder högst motvilligt militärer till Europa. När Aurora 17 är över, åker de amerikanska förbanden hem. Det är svårt att se något militärt hot mot Ryssland.
De baltiska länderna är svagt rustade och saknar militärt ”djup”. Hjälpen måste komma från väster, och det kvickt, i händelse av ett ryskt angrepp. En del av den måste gå genom Sverige, och Gotland måste kunna försvaras. Det är vad försvarsminister Peter Hultqvist tagit höjd för. Sverige har utökat det militära samarbetet med de nordiska länderna, Storbritannien, Frankrike och Tyskland. Men också med Nato och USA, som väger tyngst i sammanhanget. Utan att gå med i Nato. Det är ingen lätt balansgång, men Hultqvist har följt försiktighetsprincipen att inte lägga alla ägg i en korg.
Samtidigt fortsätter Sverige arbetet för fred och nedrustning i världen. Just nu sitter vi i FN:s säkerhetsråd (där vi också kan tala med ryssarna), vi har den enda öppna västambassaden i Nordkoreas huvudstad, vi har i 65 år haft observatörer vid stilleståndslinjen i Panmunjom.
Vår mening lär efterfrågas i kärnvapenkrisen. Det stärker oss i både Washington och Moskva, och därmed också i den nationella säkerhetspolitiken.