Det är uppenbart att spänningen i världen har ökat under de senaste åren, och därmed även risken för krig och konflikter. FN:s generalsekreterare António Guterres varnade härom veckan för en återgång till det kalla kriget. Andra oroar sig för en kollaps för demokratin och hela den ”liberala världsordningen”.
Det största problemet nu, som under kalla krigets första årtionden, är att ledarna har svårt att förstå varandra. Det var besvärligt nog redan på Obamas tid.
Med Trumps kaotiska ledarskap har det blivit ännu värre. Att läsa Trumps avsikter klarar inte ens hans rådgivare. Ideliga byten på topposter i Trumps administration, gör det dessutom svårt att etablera kontakter med den amerikanska statsledningen.
Sverige hamnade mitt i stormens öga när vi i januari i fjol tog plats i FN:s säkerhetsråd. Där har vi försökt finna lösningar på akuta problem och dämpa motsättningar, samtidigt som vi drivit svenska hjärtefrågor, till exempel konfliktförebyggande arbete och kvinnor, fred och säkerhet.
Det har vi tydligen haft viss framgång med, eftersom Säkerhetsrådet hedrade Sverige med sitt första möte någonsin utanför USA. Förhoppningen var att mötet på Dag Hammarskjölds Backåkra i Skåne och några dagars samvaro, skulle lätta stämningen i rådet, som beskrivits som ”hätsk” under våren.
Besöket kan också ses som ett erkännande av Sveriges politiska, diplomatiska och fredsbevarande insatser under årens lopp.
Med Syrienmedlaren Staffan de Mistura på plats, fick mötet på Backåkra större betydelse än så. Antingen det berodde på miljön eller något annat, enades Säkerhetsrådet om att komma tillbaka till en politisk process under FN:s ledning i Syrien, att göra mer åt den humanitära situationen där och att försöka lösa frågan om de kemiska vapnen.
Stormakterna visade därmed att man inte kan undvara FN och andra internationella organ. FN blir tvärtom ännu viktigare när de direkta kanalerna inte fungerar. Världssamfundet har inte kollapsat, och när det gäller demokratin finns det både goda och dåliga exempel i dagens värld.
Resulterar sedan mötet mellan Trump och Kim Jong-Un senare i vår till att det lugnar ner sig även på den fronten, kan utvecklingen vändas rätt igen. Sverige har gjort en viktig insats även i det sammanhanget.
Trots de diplomatiska framgångarna, gnäller de borgerliga över att regeringen inte i detalj redovisar hur Sverige kunde samla en så stor majoritet i FN för vår kandidatur till Säkerhetsrådet. Har de hört talas om internationellt förtroende?