Nu visar den egyptiska militärdiktaturen sitt rätta ansikte allt tydligare. Politiska rättegångar och massutdömande av dödsstraff har pågått en längre tid.
Nu kulminerade det med dödsdomen mot Egyptens enda folkvalda president, Muhammad Mursi. Och så börjar avrättningarna.
För bara fyra år sedan trodde vi alla att Egypten och hela Mellanöstern stod på tröskeln till en annan framtid. På samma sätt som demokratin segrade i Östeuropa på 1990-talet och under åren runt sekelskiftet bredde ut sig i stora delar av Afrika, skulle turen nu komma till Mellanöstern. Men så blev det inte. Med Tunisien som lysande, om än skakigt, undantag, förvandlades den arabiska våren till en eldstorm. Drömmen blev till värsta tänkbara mardröm. Hur kunde det gå så fel?
Makthavarna, ett antal arabdiktaturer och deras stödmakter, USA och Ryssland, med Israel och Iran som viktiga regionala aktörer, var fast beslutna att till varje pris stoppa demokratiförsöken. Demokratin var inte bara ett hot mot lokala tyranner, utan också mot vitala stormaktsintressen.
Därför fick Saudiarabien fria händer att slå ner alla demokratikrav inte bara i sitt eget land, utan också i Bahrain och Jemen. Och Assad fick försöka krossa demokratiupproret i Syrien.
I Egypten verkade det dock som om militären skulle vara beredd att släppa fram en demokratisk utveckling. Men det var en illusion!
Militären ville bli av med Mubarak, eftersom han höll på att förvandla sin familj till en dynasti med monopol på makten.
Men så snart Mubarak fallit började militären, tillsammans med sina allierade inom statsbyråkratin, den så kallade djupa staten, att sabotera demokratiprocessen.
Bland annat hindrades det nya demokratiskt valda parlamentet från att sammanträda. Och militären, som kontrollerar cirka 40 procent av det egyptiska näringslivet, kunde se till att den redan allvarliga ekonomiska krisen förvärrades, och vända folks missnöje mot president Mursi. Så drevs en situation fram där det hävdades att folket krävde att Mubarak skulle störtas.
Allt skedde med den demokratiska västvärldens goda minne. En demokrati som förde islamister, även moderata, till makten, låg inte i västs intresse. De mer progressiva krafterna i väst stöttes bort av deras socialkonservativa agenda. Så alla var rätt nöjda med att se demokratin gå under.
Men vi sådde vind och skördade storm. Budskapet till unga och desperata människor i arabvärlden är att den demokratiska vägen till förändring är stängd.
Den enda vägen bort från hopplöshet och utländskt och inhemskt förtryck är kampen. IS utlovar ett kalifat där rättfärdigheten råder och alla ”rättrogna” muslimer bemöts med respekt och har en framtid. Västvärlden har inte trovärdigt kunnat visa på ett bättre alternativ. Nu ser vi konsekvenserna.