Oktober 2014 kommer att gå till historien som månaden då det kalla kriget återkom till den svenska skärgården. Säkert har det förekommit liknande kränkningar också tidigare, men den här gången gjordes det en stor affär av saken. Orsaken är förstås det försämrade säkerhetspolitiska läget och Rysslands mer aggressiva uppträdande.
Men det är inte Rysslands styrka som utlöser detta, utan mer dess svaghet. Ryssland lever med traumat att ha störtats från sin ställning som en av världens två supermakter.
Det har förstärkt Rysslands ständiga rädsla för hotet från väster. Putins presidenttid har varit inriktad på ”återställare”. Inåt har det politiska systemet blivit alltmer auktoritärt, utåt har det handlat om att återta så mycket som möjligt av den gamla stormaktsställningen.
Men det är nya tider. Ekonomiskt är Ryssland numera på sin höjd en andra rangens makt, långt efter världsledande EU, Kina och USA. Landet är ensidigt beroende av intäkterna från olja och gas.
Resten av näringslivet är i dåligt skick och förlamat av ineffektivitet, korruption, byråkrati och oligarki. Så med låga oljepriser, som nu, krisar ekonomin. Putins ambition är ändå att Ryssland åter ska bli en av de ledande aktörerna på världsscenen.
Särskilt skulle han vilja säkra kontrollen över det ”nära utlandet” som Vitryssland, Ukraina och de centralasiatiska före detta sovjetrepublikerna. Men utvecklingen i Ukraina är i själva verket ett katastrofalt misslyckande för Putins politik. Valet nu i oktober har ytterligare stärkt de västvänliga krafterna och den ukrainska regeringens legitimitet.
Ryssland stödjer även Assads blodiga krigföring i Syrien. Putin vill ha ett inflytande i regionen, inte för att det finns något behov av Mellanösterns olja, men för att försöka minska USA:s makt i västra Asien.
Rysslands agerande i Östersjöområdet är en del i detta mönster. Det primära syftet är inte att skrämma Sverige, fast de inte har något emot det. Det handlar om att visa att man har muskler i kampen om Östersjön, att man bland annat via Sverige kan hota Östersjö-inloppen och skära av förbindelserna till de baltiska länderna, kanske också hota Natos positioner i Norge och Danmark.
Det är viktigt för omvärlden att visa att skrämseltaktik inte lönar sig. Det skadar inte heller att påminna Ryssland om att fortsatta kränkningar kan driva både Sverige och Finland in i Nato, vilket vore ett ytterligare stort säkerhetspolitiskt bakslag för Ryssland.
Däremot ska vi inte ha för bråttom att förverkliga det hotet. Den säkerhetspolitiska vinsten för våra länder vore ganska begränsad. Och det är ju så med hot, att de har störst effekt innan de förverkligas.
Samtidigt måste arbetet med att skapa hållbara spelregler för mellanstatliga relationer, som stannat upp efter millennieskiftet, återupptas. De måste bygga på principer om fredlig konflikthantering, alla folks rätt till självbestämmande i demokratiska former, samt respekt för mänskliga rättigheter.