LIBERAL ASPEKT
Trots att vallokalsundersökningen tydde på annat, liksom de första färdigräknade valdistrikten, verkar vi nu med all sannolikhet gå mot ett maktskifte. Men det är på håret, och skillnaden mellan blocken kommer inte överskrida några få mandat. Vid ett tillfälle under valnatten var det resultat som ditintills hade räknats 175 mandat för vänsterblocket och 174 för högerblocket – trots att det senare hade samlat fler röster. Om det blivit fallet hade Sverige fått ett valresultat vars legitimitet lätt hade kunnat undermineras. Som tur är verkar vi inte hamna i en sådan situation, men frågan är hur vi hade hanterat en sådan utgång – som alltså vore helt möjlig i vårt valsystem.
I en intervju i Liberal Debatt (7/9) beskriver matematikprofessorn Svante Linusson det pikanta läge som kan uppstå vid jämna valresultat mellan blocken: "Om en fyrpartikoalition till exempel får 10┣000 färre röster än den andra sidan, är sannolikheten för att koalitionen ändå utgör en riksdagsmajoritet hela 1 på 4." Detta eftersom partiernas valresultat avrundas antingen uppåt eller nedåt till hela antal mandat, som inte nödvändigtvis fördelar sig jämnt mellan blocken.
Dessvärre verkar det inte finnas någon uppenbar lösning på problemet. Utjämningsmandaten kan ju gärna inte utgå från inofficiella block, och en potentiell riksdagsfördelnings legitimitet riskerar lätt att urholkas om det förlorande, men mer populära blocket, skulle utropa sig till vinnare mot bättre vetande.
I exempelvis USA, där den presidentkandidat som fått färre röster kunnat tillträda två gånger bara under 2000-talet finns förmodligen en bättre psykologisk beredskap för att den populäraste presidentkandidaten inte nödvändigtvis vinner. Kännedomen om att motsvarande kan hända i Sverige är sannolikt inte särskilt utbredd.
Länder som väljer regeringschef i ett särskilt val och som låter röstantalet vara utslagsgivande slipper delvis denna risk, men detta kompletteras oftast med ett parlamentsval som har samma defekt, trots att defekten blir mindre.
Det är långt ifrån första gången som valsystemets brister aktualiseras. Det mest påfallande exemplet i modern tid är förstås den så kallade lotteririksdagen år 1973-1976 där mandaten kom att fördelas jämnt mellan blocken och inte mindre än 79 riksdagsbeslut kom att avgöras genom lotten. Ett sådant utfall hade enkelt kunnat förhindras. I en tid när polariseringen ökar och samförståndsandan i svensk politik är i upplösning vore det på sin plats att riksdagen såg över valsystemets brister, så att vi så långt det går undviker liknande demokratiskt beklagliga utfall i framtiden.