Krönika
Svensk välfärd är en genialisk konstruktion. Genom den fördelar vi risker över livet, utjämnar livschanser och säkrar Sverige som en kunskapsnation. Vi tar som mest del av systemen när vi är unga och gamla och betalar in under våra yrkesverksamma år. Nästan uteslutande går våra skattepengar till sjukvården, skolan och omsorgen. När vi är unga är snittkostnaden cirka 150 000 kronor per år för att under våra yrkesverksamma år sjunka till cirka 40 000. När vi fyller 80 år stiger behoven snabbt och snittkostnaden är då cirka 350 000 kronor per år.
Ibland talar vi politiker om försörjningskvot. Det är ett begrepp som syftar till att åskådliggöra hur många personer varje person i yrkesverksam ålder ska försörja förutom sig själv. För det är så systemet fungerar. Vi betalar in och vi tar ut. Försörjningskvoten i Sverige ökar. På Gotland ökar den allra mest. Det beror på att vi har en åldrande befolkning då vi av stora framsteg inom forskning och sjukvård lever allt längre. Det är fantastiska framsteg vi lyckats åstadkomma.
Men konsekvensen av det är två saker. Ökat bemanningsbehov i sjukvård och äldreomsorg och behov av ökad finansiering. Här uppstår den utmaning vi står mitt i och allra störst i Sverige är den på Gotland. För antalet i yrkesverksam ålder ökar inte i motsvarande takt. I dag arbetar 25 procent av arbetskraften i välfärden. Ska vi bibehålla nuvarande bemanningsnivå i skola, sjukvård och äldreomsorg ska 54 procent av all tillkommande arbetskraft de kommande tio åren börja arbeta i välfärden. Bara äldreomsorgen behöver 33 procent.
Men det räcker inte bara med bemanning. Eftersom andelen i yrkesför ålder inte ökar så ökar inte heller skatteintäkterna i nivå med behovsökningen. Samtidigt har skattetrycket sjunkit i Sverige och produktiviteten mattats av. Sverige har byggt sitt välstånd på att vara en kunskapsnation i framkant där arbetskraften befunnit sig i högproduktiva sektorer där vi säljer varor på en internationell marknad till ett högt pris. Det blir än viktigare i dag att vi återtar och kraftfullt förstärker den positionen.
För det finns inga trollspön att använda. Vill vi värna välfärdsstaten måste vi klara av dess finansiering och kompetensförsörjning. Att effektivisera som borgerliga debattörer och statsråd anmodar som mirakelkur må skapa visst utrymme men långt ifrån det nödvändiga för att sluta finansieringsgapet som uppstått i en tid där vi tagit välfärdsstaten för given men glömt bort vårt gemensamma ansvar för att betala för den. Vi närmar oss punkten där vi kommer tvingas välja. Jag kommer alltid välja välfärden.
Filip Reinhag (S), regionråd