LIBERAL ASPEKT
Stödröster må rädda Liberalerna kvar i riksdagen, men lär inte locka nya medlemmar till det krisande partiet. Det är hög tid för L att testa nya koncept.
Svensk politik har de senaste åren bytt ständigt krisande parti. Länge var det Kristdemokraterna som mandatperiod efter mandatperiod balanserade kring fyraprocentsspärren, bara för att rycka upp sig lagom till valdagen med hjälp av stödröster. KD må fortfarande vara ett av Sveriges minsta partier, och lever farligt i en del opinionsmätningar, men sedan länge är det framförallt Liberalerna som krisar.
Den senaste väljarbarometern från SVT/Verian ger också i linje med det KD viss anledning att pusta ut, partiet hamnar på 4,2 procent. Men L har alla skäl att våndas. 3,1 procent, som partiet får i mätningen, är inte det värsta partiet upplevt de senaste åren, men heller inget resultat att vara stolt över. Tvärtom.
En enstaka mätning är visserligen inte hela världen, men L har legat under spärren i många mätningar i många år. Ett ännu allvarligare tecken på partiets kris är medlemsraset (SVT 13/10). På fyra år har Liberalerna förlorat 30 procent av sina medlemmar, vilket gör att man landar på knappt tiotusen medlemmar totalt. "Fan sitter på väggen och höjer ett varningens finger" varnar statsvetaren Jonas Hinnfors apropå siffrorna.
Partisekreteraren Jakob Olofsgård försöker formulera hur partiet ska vända utvecklingen och medlemstalen öka. Det går sådär. En arbetsgrupp ska titta på problemet. Man måste lyssna på varför människor väljer att lämna. Partiet måste bli tydligare. Det sista är den värsta klyschan, som på politikerspråk brukar betyda att man inte har någon riktig plan eller idé.
Analysen som Hinnfors gör, att många valt att välja på grund av SD-samarbetet och Tidöavtalet, ligger det sannolikt någonting i. Utmaningen i att locka tillbaka de medlemmarna och väljarna ligger i att lyckas göra det utan att samtidigt ge dem som stannat en whiplashskada. Risken är att det är omöjligt.
Kanske är analysen att alla problem L har beror på hur man förhållit sig till SD också en del av problemet. Varje gång en mätning landar finns olyckskorpar inom partiet redo att kraxa att allt hade gått att undvika om man valt Erik Ullenhag till partiledare, istället för Nyamko Sabuni, och vägrat alla former av SD-samarbete. Som med all kontrafaktisk historia är det svårt att bevisa – eller motbevisa.
Men det riktiga problemet med den förklaringsmodellen är att den handlar alltför lite om den egna politiken, vilket i grund och botten är vad man har att locka väljare med. Kanske är det dags att erkänna att Liberalernas roll som "skolpartiet" har spelat ut sin roll.
Efterfrågan bland väljarna på ett enfrågeparti med fokus på barns skärmanvändande tycks begränsad.