DEBATT
Det närmar sig halvtid besparingsåret 2024. Regionernas sparpaket för sjukvården genomförs för fullt och konsekvenserna blir alltmer kännbara.
I Region Norrbotten har läkarföreningen begärt åtgärder enligt arbetsmiljölagen på grund av skadligt hög arbetsbelastning för läkare på sex hälsocentraler.
I Region Västernorrland går Sundsvalls sjukhus mot neddragningar av vårdplatser i sommar på mellan 50 och 75 procent. I Sörmland, Uppsala, Östergötland, Värmland och Skåne har man flaggat för stora besparingar på sjukvården.
De senaste vittnesmålen kommer från Sahlgrenska Västra Götaland, där läkarföreningen samlat in 80 så kallade ”röda flaggor”. Där redovisas bland annat vårdskador och personalbrist till följd av besparingarna. Detta är bara ett axplock och ännu har vi sannolikt inte nått botten.
Samtidigt som regionerna genomför drastiska neddragningar, pågår på nationell nivå ett omfattande arbete för att minska bristen på vårdplatser och öka kapaciteten i vården.
Socialstyrelsen slog nyligen fast att det saknas över 2┣200 vårdplatser för att möta behoven och presenterade samtidigt en plan för hur man kan minska bristen. Av den framgår att det krävs omfattande satsningar på rekrytering för att man ska lyckas få så många vårdplatser som krävs för att uppnå målet om en god, säker och jämlik vård.
Problemet är att det inte spelar någon roll vilka initiativ som tas eller vilka satsningar som görs på nationell nivå så länge som regionerna tillåts motarbeta detta genom att gå i helt motsatt riktning.
För medan staten driver på för att hälso- och sjukvården ska dimensioneras utifrån befolkningens behov, driver regionerna vården utifrån rådande budget- och konjunkturläge.
Det är hög tid att vi pratar klarspråk om denna vårdstyrningsparadox. Staten och regionerna ror inte åt samma håll. De sitter ofta inte ens i samma båt.
Ska Socialstyrelsens satsning på fler vårdplatser och förslag för förbättrad kompetensförsörjning få genomslag fungerar det inte att regionerna tacklar varje kris med anställningsstopp och nedskärningar. Regionernas panikinbromsningar är inte bara dåliga för patientsäkerheten och våra medlemmars arbetsmiljö, de är också ineffektiva och i förlängningen kostnadsdrivande.
Debatterna om vårdens ekonomi och vårdens styrning har hittills i hög grad förts i varsitt stuprör. Men frågorna hör ihop. Det behövs ett förändrat system, där staten tar ett mer långsiktigt ansvar för vårdens ekonomi och styrning, oavsett om huvudmannaskapet stannar hos regionerna eller övergår till staten.
Fungerande vårdkedjor går snabbt att rasera men det tar lång tid att bygga upp. Om viktiga insatser för att hantera vårdens utmaningar sätts på paus i väntan på bättre ekonomiska tider är risken stor att situationen i vården förvärras.
Tillfälliga besparingar i vården i ett läge där det redan råder kapacitetsbrist riskerar att bli en dyr affär – för såväl regionerna som staten och patienterna.