Krönika
Trill int ikull tänkte jag, när jag vaknade avsvimmad på köksgolvet med ett nyopererat knä. Vad göra? Det var frågan och den fråga jag en gång ställde till en Trillikull tjänstekvinna vid besök på Kilåkern. Hur plockar man upp någon som glidit ur rullstolen, för det var ju vad jag i praktiken gjorde. Gled av stolen och ut på golvet. ”Slog du i huvudet”, frågade doktorn dagen efter, eftersom det var helg och hon utgick från att jag drabbats av en så kallad ”tia”, lätt hjärnblödning. Nej, sa jag. Jag gled ner som en säl i vattnet. Men komma upp blev den stora frågan. En strokedrabbad make är inte mycket till hjälp och inte heller mobilen eftersom vi, trots alla löften från Telia, inte har någon mobiltäckning inomhus. Om kriget eller krisen kommer är det lika illa ställt.
Tänk om Trillikull kunde ge några kloka råd om hur man kommer upp på egen hand från sitt eget köksgolv, när man inte kan krypa på ett nyopererat knä eller rent av är förlamad. Vi, lite var till mans, borde samla idéer som liksom alla andra förslag, man får vid operationer, kunde finnas till hands. Ringer man räddningstjänst? Hemsjukvården arbetar inte helg. Primula var inte bokad. Som tur var svimmade jag på en söndag och dotra kom så småningom för att dra på stödstrumpa. Hon är inte bara klok, utan fann omgående på en bra idé om att plocka upp sin mamma. I stället för stege i köket finns två barnstolar i olika höjd. Hon plockade fram dem, beordrade mig att lägga min arm om hennes nacke och så lyfte hon mig först till den lägsta stolen och sedan till den högre och sist tillbaka till rullstolen. Lätt som en plätt. Om det finns en stark kvinna tillgänglig.
Man får så mycken vänlighet och hjälp på ortopedens avdelning C4. Men smärta och förordningar går inte alltid ihop. Och det gäller att lämna sjukhuset så fort som det är rimligt att man kan klara sig själv. Att lyfta ett nyopererat knä från golv till säng är en plåga. Till slut ringde jag min granne som låg en månad före med knäoperation och han sa: ”Använd det friska benet till lyft av det nyopererade.” Jisses, tänkte jag, sicken klok tanke. Så obegåvat av mig. Utan hemsjukvården hade jag gått under. Snubblade ständigt på rullatorns bakhjul och knäckte till benet. ”Träna måste man”, sa grannen ”och ont kommer du att ha i minst två månader. Ät tabletter annars ger det ont någon annanstans.” Och mycket riktigt, ryggslutet gav efter vid träning.
När sjukgymnasten Sofia tog över och la medicinska sulor i skorna och tejp längs knäskålen, lättade livet trots en evig värk om natten. Det får räcka med ett knä. Livet har gjort ont nog ändå.