Och då menar jag inte den ekonomiska oro som i går härjade även på Stockholmsbörsen, som tappat över fyra procent i skrivande stund. Börserna i Paris och Frankfurt backar också kraftigt.
Men den medicinska oron då? Ska vi vara oroliga att Coroaviruset utvecklas till en hårt slående världsomspännande pandemi?
En inte så flitigt rapporterad faktor är att asiater, speciellt asiatiska män, enligt somlig forskning tycks vara mer sårbara för smittan än andra. Läs exempelvis här: https://www.biorxiv.org/content/10.1101/2020.01.26.919985v1.full
Det minskar i så fall risken för att Coronaviruset ska slå lika hårt här som det gjort i Kina. Men även om vi kanske klarar oss undan det värsta den här gången – forskningen är i sin linda och ännu inte prövad – så kommer vi givetvis att i framtiden drabbas av någon aggressiv smitta, även om det kanske inte är omedelbart företstående.
Jag tänker på detta eftersom det i helgen rapporterades hur det stora Södersjukhuset gått upp i så kallat stabsläge i helgen, bland annat för att kunna tvångsinkalla personal med anledning av brist på vårdplatser.
Egentligen borde ju stabsläge bara behöva vidtas när sjukhuset är hårt belastat av extraordinära omständigheter. Men omständigheterna tycks ha varit tämligen ordinära. Södersjukhusets vd Mikael Runsiö sade till Expressen att:
– Platsbristen på vårdavdelningarna beror till stor del på att patienter som är medicinskt färdigbehandlade inte kan föras vidare till andra sjukhus för fortsatt vård, som geriatrik, rehab eller palliativ vård.
Vid ett tidigare stabsläge på Södersjukhuset var anledningen IT-strul.
Även på Gotland har lasarettet då och då tvingats gå upp i stabsläge. Senast för snart tre veckor sedan då man hade "många svårt sjuka patienter som behöver läggas in". I januari i fjol gick lasarettet upp i stabsläge två gånger.
Om detta kan inträffa undertämligen normala förutsättningar, hur väl rustad är sjukvården i så fall för en verkligt allvarlig pandemi? Hur ska akuten och vårdavdelningarna klara sig då?
Antalet tillgängliga vårdplatser är ett av de områden inom beredskapen och det offentliga uppdragets centrala delar där man strävat efter att effektivisera och minimera statens kostnader, för att få råd att bygga ut mer perifera delar av välfärden. Jag är rädd att vi har byggt en stor men ömtålig välfärdsstat, som har alltför små resurser för att möta verkligt allvarliga hot, oavsett om de är medicinska, militära eller meteorologiska.