LIBERAL ASPEKT
När den svenska Tryckfrihetsförordningen utses till världsminne är det ett utmärkt tillfälle att tänka på utmaningar som möter pressfrihet och yttrandefrihet i dag.
Den svenska Tryckfrihetsförordningen antogs 1766. Nu, över 250 år senare, har den utsetts till världsminne av Unesco (DN 22/5).
Listan med världsminnen är som Unescos världsarvslista, med skillnaden att det istället för platser och byggnader rör sig om dokument och arkiv. Bland tidigare svenska minnen på listan finns Dag Hammarskjöldsamlingen, Astrid Lindgrens arkiv och Stockholm stads byggnadsritningar.
Tryckfrihetsförordningen är något alldeles särskilt för Sverige att vara stolta över. Att Sverige var första landet i världen att införa sådan lagstiftning är det allt för få som vet. När den infördes var den unik av sitt slag i världen, sprungen ur upplysningens frihetliga och demokratiska idémylla. Utom några få undantag – gällande kungen och kyrkan – gavs vem som helst friheten att publicera tankar, fakta och idéer i tryck.
Det viktiga steget för fri press är den ena halvan av förordningen, och sedan dess har många andra länder tagit efter. Den andra delen är det vi kallar offentlighetsprincipen, vilket är mer unikt i världen än i dag. Möjligheten att kräva ut handlingar från det offentliga skapar transparens och möjliggör granskningar av makten och hur våra skattepengar spenderas.
Den här världsunikt tidiga och ytterst viktiga lagstiftning är dock inte utan sina utmaningar i dag. När den infördes kallades partibildningarna i riksdagen hattar och mössor. Den östbottniske prästen Anders Chydenius, som var ledande i lagens genomdrivande, får ursäktas för att han inte förutsåg det digitala samhället. Där rättsdatabaser online slår mynt av att domar är offentliga uppgifter, privata belastningsregister är tillgängliga några knapptryck bort för en mindre peng.
Frågan om hur pressfriheten värnas är också brännande, och har blivit särskilt aktuell i samband med grundlagsändringen i höstas då den nya lagen om utlandsspioneri antogs. Trots skarpa varningar från publicister, eftersom lagen kunde försvåra granskningar och skapa otydligheter kring källskydd.
I slutet av april kom nyheten att SVT valt att stoppa en publicering på grund av den nya lagen (SVT 30/4), vilket bekräftade farhågorna som funnits på förhand. Lagen behöver bli tydligare för att motverka självcensur i journalistiken.
Men Tryckfrihetsförordningen har överlevt än tuffare tider, som begränsningar under Gustav III:s regeringstid. Att den nu utses till världsminne är värt att fira, men bör mana till eftertanke på hur den kan stärkas och värnas.
Tryckfrihetsförordningen är fantastisk, och för den bör vi tacka Anders Chydenius!