Den 28 oktober 1971, för drygt 47 år sedan, påbörjades rivningen av innerstadskvarteret Östertull i Visby. Husen var slitna och Gotlands kommun ansåg sig inte ha råd att renovera.
I bostadskvarteret med anor från 1800-talet stallades hästar och den som ville kunde ta en kaffehalva på Angelöws kafé.
Men nu var det nya tider, det gamla skulle bort till förmån för ett modernare bygge, precis som på många andra håll runt om i landet.
En rivningsvåg gick över Sverige skildrad bland annat i Alf Robertsons svensktoppsetta från 1968: ”Riv inte vårt kvarter”.
Dag Franzén är i dag vd för Gotlandsmusiken. Han återvände till Visby 2012 efter ett långt arbetsliv utomlands, i Bryssel och Barcelona.
Då, 1971, var han 15 år, gick i nian på Solberga och var ordförande i elevrådet. Boende som han var på Silverhättan passerade han varje dag Östertull på väg till skolan.
Han tog initiativ till protesten, och fick med elevrådsordföranden på Södervärn, Anders Brinkborg, på tåget.
– Jag var väl påverkad av min mamma som tyckte det var hemskt att det skulle rivas. Men dessutom låg det i tiden, det var bara ett halvår efter almstriden, klart vi var påverkade av den, säger Dag Franzén.
Vid Almstriden i Kungsträdgården i Stockholm, den 12 maj 1971, drabbade demonstranter och polis tungt samman efter det politiska beslutet att fälla 13 almträd för att bereda plats för en tunnelbaneuppgång.
Demonstrationen föll väl ut, så till vida att träden fick stå kvar och uppgången flyttades.
I Visby ändrades inga politiska planer, Östertull revs och ett helt nytt kvarter byggdes. Rätt fult, tycker Franzén. Nästan lika fult som Borgen-komplexet på andra sidan Hästgatan.
Men åter till den 28 oktober 1971. För att samla ihop folk till protesterna dansade Franzén och hans gelikar ringdans genom klassrummen och fick med sig de flesta elever från årskurs nio och ända ner till fyran.
Väl vid Östertull klättrades det, under rivningsarbetarnas lunchrast upp i husen och upp på grävmaskinerna.
”Östertull åt folket” sjöng de, på melodin till John Lennons ”Power to the people”, använd även ett halvår tidigare, då med texten ”Almarna åt folket”.
På banderoller och skyltar stod slagorden skrivna: ”Bevara Visby fritt från betong” och ”Vi kräver rätten att själva bestämma över vår miljö”.
På slaget halv ett återupptogs rivningsarbetet efter lunchrasten, trots att gården var full av skolungdomar.
En röjningsmaskin satte full fart mot folkmassan och skoleleverna räddade sig skrikande ut på Murgatan där de bjöds en tillfällig fristad, i alla fall från de rasslande larvfötterna.
Den tillkallade polisen, kanske även den med almstriden i bakhuvudet, drog sina batonger och försökte driva bort ungdomarna med hjälp av hundar.
Dagen efter intervjuades polisassistent Henning Bogren i GT:
– Vi handlade helt riktigt. Vi försökte tala ungdomarna till rätta först. När inte det hjälpte var vi tvungna att ta i mot vissa av dem.
Det rådde en infekterad stämning på platsen. Ungdomar skrek ”polisjävlar” och ”jävla svin” medan vissa ur den något äldre publik som samlats vid rivningen kallade demonstranterna för ”snorungar”.
Demonstranterna hade dock flera sympatisörer:
– Hade jag inte varit uppfostrad under 30-talet hade jag själv ställt mig i spetsen för ungdomarna, sade en av dem.
Så småningom skingrades ändå skoleleverna och rivningen kunde återupptas.
Omkring 15 av dem fördes till polisstationen på Klosterbrunnsgatan, bland dem Dag Franzén.
– Vi fick sitta där och frågades ut om vad som hänt, men det blev aldrig mer än. Inga åtal eller liknande.
I dag, så många år senare, säger han att alltsammans blev så mycket stödde än de hade tänkt.
– Det var från början mest en kul grej, samtidigt som det alltså låg i tiden. Men vad vi egentligen ville...kanske att politikerna skulle lyssna lite mer på ungdomar, det gjorde ingen på den tiden. Ja, inte nu heller, kanske.
Hur blev efterspelet till allt tumult?
– Jo, det du! Redan samma kväll ringde de från tv!
Så kom det sig att Dag Franzén, Anders Brinkborg och Inger Elvinder, vilka också hade framträdande roller i demonstrationen, flögs till Stockholm, kvarterades in på Hotel Adlon på Vasagatan och fick medverka i programmet ”Kvällsöppet”, lett av journalisten Bengt Öste.
I GT intervjuades Franzén sedan under rubriken ”Kravallungen som spelar fiol” – ”Jag tycker kvarteret skulle renoverats, men inte till bostäder utan exempelvis ett polishus” sade han där – och veckan därpå skildrades demonstrationerna i det tidstypiska tv-programmet för ungdomar ”Knuff - säg till, säg ifrån”.
Och inte nog med det, huvudpersonerna kom även att förhöras av Säpo.
– De ville veta om det fanns kommunistiska kopplingar bland oss, men det gjorde det ju inte. Det fanns inga långsiktiga ideologiska tankar alls, det var mest för grejen! säger Dag Franzén.
Kan du se att protesterna givit några avtryck?
– Jo, jag tror det, jag tror det påverkade kommunalpolitiken för alltid i meningen att vara mer försiktig, inte gå fram med bulldozer.
Det nya kvaretet stod färdigt 1973. Fastigheterna består i dag av lägenheter, kontor och affärer med två kringbyggda inre gårdar mot bostadssidan.