Hör om hur åklagarparet Wihlborg träffades och hur det är att arbeta ihop.
Susanne Wihlborg växte upp på en gammal släktgård i Akebäck. De hade djur som grisar och höns och mark som brukades. Hennes pappa jobbade ute på gården och mamman tog hand om hushållet.
– Jag hade en väldigt bra uppväxt. Det var djur och natur och jag och min storebror hade närvarande föräldrar, berättar Susanne i podden ”Snacka om Affärsliv”.
Hon gick på Romaskolan och var en av de eleverna som pluggade flitigt från start. Det var på gymnasiet när det var dags att välja praktikplats som hon sökte sig till Gotlands Tingsrätt.
– Jag har alltid ogillat orättvisor. Jag har alltid tyckt att om någon blir orättvist behandlad så ska man få någon typ av upprättelse, berättar hon.
– Under praoveckan så fick jag vara med på massor av förhandlingar, men en dag kom Lasse Wallin som var chefsåklagare här på Gotland och ville att jag skulle se hur han jobbade. Jag lyssnade på vad han sa och hans sätt att se på människor tyckte jag var väldigt sympatiskt, säger Susanne.
Åklagaren Lars inspirerade henne till att söka till juristlinjen, men där målet hela tiden var att bli åklagare, vilket hon också lyckades med. Och i år har hon varit det i 30 år.
Det finns en del missuppfattningar om åklagare och vad de egentligen gör i sitt arbete. Susanne berättar att den största är att de arbetar på Tingsrätten.
– Vi har vårt kontor på polishuset. Vi arbetar också med hela målet, så fort en person grips så får vi ett samtal om vad vi ska göra med den personen. Jag företräder också samhället och inte någon part. Och så tror jag att, utifrån alla bilder i tidningar, att folk tror att vi är sura, bistra, arga personer, vilket inte riktigt stämmer.
I år har Susanne arbetat som åklagare i 30 år.
I rollen som åklagare är Susanne inriktad på sexualbrott och våld i nära relation. Hon tror att hennes trygga uppväxt hjälper henne att klara av de svåra och hemska sakerna hon hör personer berätta om.
– Jag orkar för att jag hade en trygg barndom och att jag lever i en trygg relation. Har man suttit i ett förhör med ett barn som varit med om hemska saker så finns det i en, men jag måste förhålla mig till det för annars kan jag inte göra några korrekta bedömningar.
En äldre åklagare sa en gång till henne när hon var aspirant:
– Att jag kommer bli en bra åklagare för att jag skrattar så mycket. Och så är det, vi måste hitta det tokiga i det allvarliga, annars står vi inte ut.
Susanne Wihlborg berättar om den trygga barndomen som många gånger hjälper henne att orka med och göra korrekta bedömningar när hon arbetar med sexualbrott.
Det som har drivit henne under dessa 30 år är att hon får jobba med människor, när hon får göra skillnad och få hjälpa någon att bli betrodd.
– Det är mitt ansvar att få ur personen sin berättelse. Om de blir trodda i domstol så känner de att polisen, åklagaren och domstolen trodde på dem, och det blir en upprättelse.