I en nyutkommen bok framstår Christopher Polhem som ett svenskt universalgeni, ty han var så mycket mer än en banbrytande uppfinnare på teknikens område. Han var dessutom: entreprenör, arkitekt, industriman, gruvingenjör, byggmästare, teknikpedagog och problemlösare.
Christopher Polhem föddes 1661 i Visby. Fadern Wulf Christopher Polhammar kom ursprungligen från Pommern. Modern, Christina Eriksdotter Schening kom från Vadstena. Fadern drev till en början ett garveri i Visby där han av fårskinn tillverkade varor av skinn bland annat läderremmar. Senare flyttande han till Tingstäde där han inköpte gården Nystugu (i dag Polhemsgården) varigenom han fick tillgång till en fors som kunde driva hans vattendrivna maskiner i garveri, kvarn och såg. En tid studerade den unge Polhem i Visby trivialskola. Fadern Wulf avled när Polhem var 9 år. Modern gifte om sig varefter Polhem sändes till en farbror i Stockholm (1671). Nu såg det ljust ut för honom. Studierna i den Tyska skolan var en inköpsport till universiteten. I november 1673 avled farbrodern. Hans hustru kunde inte sörja för Polhem. Tolv år gammal tvingades han att ge sig ut i livet och klara sin försörjning genom att arbeta som dräng.
Under åren 1673 till 1675 arbetade Polhem som dräng i Kungshamns herrgård söder om Uppsala. Där skötte han sina sysslor så mönstergillt, att han 1675 blev anställd som bokhållare och fogde på gården Vanstad på Södertörn. Trots sin korta skolgång ansågs han som "boklärd" i och med att han hade baskunskaper i skrivning och räkning. Han förde gårdens räkenskaper och drev in böndernas skatt till godset. Polhem fick utlopp för sitt stora mekaniska intresse genom att vid sidan av sin ordinarie verksamhet tillverka bl.a. urverk i gårdens smedja. Sannolikt lärde sig Polhem att tillverka urverk genom att plocka isär gamla sådana. Men han sökte intensivt att lära sig latin, ty vetenskapliga verk inom mattematik och mekanik var skrivna på detta språk. En kyrkoherde i Sorunda insåg Polhems begåvning och hjälpte honom att få studera vid Uppsala universitet. Han kom till Uppsala på våren 1867. Han var 25 år.
Då Polhem var utan medel fick han mat och husrum genom en professors försorg. Som motprestation fick Polhem i uppdrag att reparera konsturet i Uppsala domkyrka, som ingen urmakare kunnat reparera på 100 år. Detta astronomiska ur från 1506, som visade planeternas rörelser samt solens och månens upp- och nedgång, blev ett kraftprov för Polhem - på många sätt.
Under dagarna befann han sig i domkyrkans mörka inre och arbetade hårt med tunga hjul och kuggar. Han bar dem till en verkstad där han smidde, svarvade och filade - och bar sedan de reparerade delarna tillbaka till uret och satte dem på plats. Han hade ingen hjälpreda, allt tungt arbete fick han utföra själv. På nätterna studerade han latin, mekanik och matematik. År 1688 var reparationen av konsturet fullbordat.
Polhems förmåga att lösa tekniska problem blev nu så uppenbar att han aldrig mer behövde studera i Uppsala. I stormakttidens Sverige fanns en stark önskan att omvandla bondelandet Sverige till en ledande industrination i Europa. Järnmalm bröts i gruvor framförallt i Bergslagen, koppar i Falun och silver i Sala. Arbetet med att bryta malmen och forsla upp den ur de djupa gruvorna var för tungt och tidsödande för att vara effektivt.
Den mäktige presidenten för Bergskollegium, Fabian Wrede, hoppades att Polhem kunde ha lösningar för gruvdriften. Polhem byggde en modell av ett uppfordringsverk för gruvorna på Utö i Stockholms skärgård, ett automatiskt verk i vilket den manuella arbetskraften ersattes av väderkvarnar. När dessa stod still på grund av svag vind ersattes de av en vinda dragen av hästar i rundgång. Polhem utnämndes till Bergskollegiets tekniske expert, senare till kommersråd. Polhems reste runt och byggde avancerade vattenkraftsdrivna gruvmaskiner i rikets gruvor.
Polhem adlades av Karl XII den 15 december 1716. Kungen insåg vilken stor betydelse hans uppfinningar hade för riket och vilken strategisk betydelse de kunde få ute på slagfälten. Polhem kom till kungen med nya idéer bland annat om musköter, kanoner och måttstockar för artilleriet.
I Stjärnsund i södra Dalarna anlade Polhem under de första decennierna på 1700-talet flera fabriker och verkstäder för nya maskiner och nya produkter. Finansiär var Polhems gode vän Gabriel Stierncrona. Innan manufakturverken i Stjärnsund kunde byggas måste Polhem konstruera dammar och vattendrivna hjul så att forsen mellan de två sjöarna Sörbysjön och Grycken gav vattenkraft åt fabrikerna även på vintern.
Av de hundratals saker som tillverkades på Stjärnsund är det särskilt två uppfinningar som lever kvar än i idag. Det ena är polhems hänglås. Låset har naturligtvis utvecklats sedan dess, men grundkonstruktionen med skivcylindern inuti är fortfarande hans. Stjärnsunds-uret tillverkas ännu i en liten verkstad i den idylliska dalaorten.
Den sista stora uppgiften för den mångsidige Polhem var komplicerat och krävande: Bygget av slussen i Stockholm mellan Gamla stan och Södermalm. När bygget startade 1744 var Polhem 82 år och led av sjukdomar. Han var bosatt på Hornsgatan och fick bäras från hemmet längs gatorna till den brusande arbetsplatsen.
Polhem avled 1751. Slussen blev färdigbyggd av sonen Gabriel 1755. Polhems sluss kom att betyda mycket för sjötrafiken mellan Saltsjön och Mälaren och fungerade i 95 år innan den ersattes av en ny.
Christopher Polhem avled på natten mot den 31 augusti 1751 vid 89 års ålder.