Det är synd om människorna, sa August Strindberg. Han tänkte nog på sig själv som uppfylld av helig ande. En oregerlig och subversiv ande säger vi.
Naturens skönhet var ett av Strindbergs ideal. Om nu all modern svensk litteratur utgår från Strindberg kan lika väl sägas att all modern svensk naturskildring utgår från Strindberg.
Något helt nytt
Den mesta forskningen kring Strindberg handlar om hans strider och konflikter. I vår tid med kalhuggna skogar och förgiftade vatten är det livgivande att läsa vad Strindberg skrev om naturens ande och väsen.
Strindberg ansträngde sig hårt i att ge ord till naturens skönhet. Hans naturscenerier kom som ny uppfinning i svensk litteratur. Öppningsscenen i romanen Röda rummet är klassisk - "Det var en afton i början av maj" och så vidare.
Sedan kommer ett stycke som alla läsare minns - "solen stod över Liljeholmen och sköt kvastar av strålar mot öster; de gingo genom rökarne från Bergsund, de ilade fram över Riddarfjärden, klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade sig över Tyskans branta tak, lekte med vimplarna på Skeppsbrobåtarne" - och så vidare.
Därefter i samma klassiska stycke beskriver Strindberg vårvinden som -"for uppför Mosebacke, in i trädgården och slog emot en vägg". Sedan skriver Strindberg - "i detsamma öppnades väggen av en piga som just rivit bort klistringen på innanfönstren; ett förfärligt os av stekflott, ölskvättar, granris och sågspån störtade ut och fördes långt bort av vinden".
Romanen Röda rummets inledning må låta ålderdomlig för en nutida läsare men Strindbergs sätt att leka med solljuset och vårvinden var något helt nytt i svensk romankonst år 1879.
Många efterföljare
Strindberg fick många efterföljare i sitt sätt att intellektualisera naturen till ett ämne för litterär andakt och skönhet. Efterföljarna, hela vägen, från Gustaf Fröding över Selma Lagerlöf och Harry Martinson till Sara Lidman och nu Kerstin Ekman och flera, har skapat en lyrisk naturskildring som många läsare i Sverige ser som något genuint svenskt.
Till allt detta ska vi också se de så kallade nationalmålarna - Larsson, Liljefors och Zorn.
Det sägs att vi i vårt land äger ett särskilt förhållande till naturen. Det är ett kulturarv sägs det. Men hur är det egentligen numera i våra skogar, sjöar och hav?
Nyligen gjorde jag en bussresa genom hela skogslandet i norr, från Lappland ned till Stockholm. Kort och gott kan sägas - de stora skogarna finns nästan inte längre. Skogarna är en odlingsmark som brukas och skördas så att de passar skogsmaskinerna och de koncerner som köper skogsråvaran.
Tragisk förväxling
I Östersjön här utanför strandboden är det kanhända ännu värre än däruppe i norr eftersom skadorna här förefaller oåterkalleliga. Jag har gått längs samma havsstrand på Fårö i femtio år.
Förr var kalkstenen i vattnet vit. Idag är samma kalksten brunsvart. Förr doftade havet blåstång. Det var doft av friskt hav. Efter stormiga dagar blåste det alltid in drivor av blåstång som bönderna körde ut på åkern och kallade släke. Dagens sörja längs stränderna luktar kloak men kallas ändå släke. Det är en tragisk förväxling.
Skogarna, havet och skärgårdarna som Strindberg och alla skrev om, och nationalmålarna målade, de finns inte längre. Den som färdas genom de skövlade skogarna i vårt land känner ingen helig ande därinne. Istället känner man vrede och förtvivlan.
Naturens värde
Journalisten Maciej Zaremba skriver nu fem artiklar i Dagen Nyheter om vår nedärvda natur. Zaremba skriver om hur olika lagar som anvisar hur vi ska sköta våra skogar inte gäller längre beroende på fusk, korruption och förbrytelser.
Det handlar om naturens kulturella och andliga värde nu och i framtiden. Zaremba är värd stora journalistpriset för allt han grävt fram och berättar.