Han tycker om att ta sitt ansvar, jobba hårt, kämpa för frågor som rör glesbygden och människorna som lever där. Han engagerar sig i föreningslivet, är ordförande i utvecklingsbolaget Knutpunkt Hemse, driver och äger ett eget företag, vägrar att använda Facebook och sitter som ordförande i Suderkyrkans församling.
Är du en partyhare?
– Ha, ha! Bra uttryck! Nej, jag är ingen partyhare. Jag tycker inte om att gå på kalas, är inte vidare duktig socialt. Jag tycker inte om möten där man inte får något gjort. Gillar samlingar där det är verkstad, säger han.
Nej, någon partyhare är han inte. Och kommer aldrig att bli.
Däremot är han, via sitt driv och starka engagemang, en motivator och kraft som skapar möjligheter och energi för andra. Som stärker och bygger broar.
Förresten, om livet var en fest, och den person som frivilligt och oavlönad gjorde sitt yttersta för att omgivningen skulle trivas på den festen, då vore nog Allan Båtelsson en partyhare trots allt.
Den festen skulle han aldrig överge.
Vi träffas på Byggman i Hemse, företaget som han har ägt och drivit sedan 2007. Vid ett runt bord i företagets lunchrum sätter vi oss ner och ingen av oss har en aning om vart samtalet kommer att föra oss. Men vi kommer att besöka Slite, Rone och Alva och vi tar en sväng till regionkontoret i Visby. Bland mycket annat.
Och till Gud och till Lojsta.
LÄS MER: 60 minuter med Tobias Fröberg - "Min farfar spökade för Bergman" (PLUS)
Allan Båtelsson blev den förste någonsin att ta emot priset Årets eldsjäl på Gotland i januari. Priset gäller för 2016, men han ser det inte riktigt så.
– I mitt fall var det nog inte speciellt för just det året, utan jag har nog samlat ihop till det under lång tid. Men jag blev väldigt förvånad, visste inte ens att det var aktuellt att jag skulle få priset, säger han.
Men något tvivel om hans brinnande engagemang för glesbygden finns det inte.
– Jag brukar kalla mig för en notorisk landsbygdsfanatiker, det säger nämligen en hel del om hur jag är som person. Fanatiker och konservativ, en person som inte flyttar på sig. Jag jobbar för landsbygden och försöker sakta in urbaniseringsprocessen här från Hemse, säger han.
Hur ser trenden ut?
– Beträffande näringslivet och antal butiker och verksamheter så ligger det konstant, men befolkningen sjunker. Det är bara 1 700 personer nu. Ändå finns det inga lägenheter att få tag på, vilket är konstigt. Nya bostäder är en förutsättning för att utveckla Hemse som ort.
Är det något på gång?
– Det tittas på det, men det är inte desamma som att det byggs. Det måste hända saker snart eftersom Hemse är en viktig centralpunkt för hela södra Gotland, säger Allan Båtelsson.
Viktig, och speciell, menar han. Och även människorna som bor där. Eller, förlåt, här.
– Det är nog ingen jättestor skillnad, men jag tycker att man har en öppnare hållning på södra Gotland än på norra. Till varandra och till relationer. Däremot tycker jag alltid att norra delen har varit duktigare på föreningsaktiviteter, säger Allan.
Kan ni lära av andra orter här på ön?
– Ja, absolut. Jag är väldigt imponerad av exempelvis Slite, där man kan få ihop 100 personer på ett frukostmöte i Slite intresseförening. Vi har testat i Hemse, men då dyker det upp kanske 15–20 personer. Men i Hemse är det erkänt svårt att få folk att engagera sig, säger han.
Varför?
– För att en förening ska fungera bra krävs det två, kanske tre eldsjälar som drar, men det är svårt eftersom vi, i dagens samhälle, har varit väldigt egofixerade under en längre period.
– Vi prioriterar våra egna karriärer och för mycket sånt tänk passar inte in i föreningsrörelsen.
Man vill och orkar inte?
– Precis, men samtidigt finns det många som har synpunkter på hur föreningar drivs, som gärna står bredvid. Det är lättare att stå utanför och kasta sten än att sitta med och jobba på insidan. Det finns alltid folk som tycker att saker drivs på fel sätt och det gör att det blir tufft att rekrytera folk till styrelseposter, menar Allan Båtelsson.
Det är inte som det var för 20–30 år sedan, det är han medveten om.
Har folk större, egna bekymmer i dag än förr?
– Ja, och det avspeglar sig. Det ställs högre krav i dag och det gör att det är svårare att få folk att ställa upp, men annars har vi gott om tid, säger han och skrattar.
– Vi får ju 24 nya timmar varje dygn. Vem kan säga att man inte hinner?
Allan hinner. På något obegripligt sätt.
Vissa människor är skapta för att vara företagare, andra inte.
Är det skönt att vara egen?
– Ja, med alla dessa bekymmer är det skönt ändå, för tål man inte bekymmer ska man inte vara egen, menar Allan.
Som ordförande i Knutpunkt Hemse var han med om generationsskiftesprojektet. Man intervjuade alla över 55 år med företag i postortsområdet Hemse. Det vill säga Rone, Alva, Fardhem, Linde, Levide, Gerum och Lojsta. Syftet var att ta reda på hur de planerade framtiden, om det exempelvis fanns arvtagare till verksamheterna.
Vad gav det?
– Blandade svar. Men intresset var stort och det väckte nog en tanke hos alla, en tanke att man behöver prata om framtiden inom familjen, och det tror jag har påverkat många. Det finns ännu de som pratar om projektet. Givetvis är det svårt att mäta effekten av det, men för Hemses del var det värdefullt, menar Allan.
En annan viktig fråga som han vill lyfta är infrastrukturen, både beträffande kollektivtrafiken och att i framtiden kunna slippa genomfartstrafiken genom orten.
– Redan på 1960-talet fanns det planer på en förbifart öster om Hemse och vi har tagit upp den frågan igen. Vi behöver inte genomfartstrafiken och det skulle skapa en betydligt lugnare miljö på Storgatan.
– När regionens tjänstemän var här i höstas så lovade de att komma tillbaka och prata om trafiksituationen, men av detta har det inte blivit något än, berättar Allan.
Han medger att han är kritisk till regionens sätt att hantera landsbygden.
– Vi är bakbundna och har inte mandat att göra något. Det krävs större ambition från regionens tjänstemannasida och det här är ett jättebekymmer för oss. Som exempel så skickade vi in ett medborgarförslag i januari 2016, på en väldigt enkelt fråga, och det dröjde till november innan vi fick svar. Så kan man inte behandla landsbygden, menar Allan.
Men sluta hoppas, det gör han inte. Och han slutar inte tro.
I övre tonåren hände något med Allan. Han har svårt att beskriva vad, eller varför, men han blev väckt.
– Jag fick en känsla för tron, för Gud och den biten. Jag kan inte redogöra för hur den kom, det är svårt, men efter det har jag varit engagerad i kyrkan hela livet, berättar han.
Har din tro blivit starkare med åren?
– Ja, viktigare och viktigare, starkare och starkare. Det är skönt att tro på en Gud som kan påverka vissa saker, det blir en trygghet i livet. Sedan blir det sällan som man tänkt sig ändå. Det är färre och färre som går till kyrkan, men samtidigt har det aldrig varit ett så stort sökande som nu. Inte sedan väckelsen gick fram på 1800-talet, säger han.
Därför tillbringar han söndagarna i kyrkan. En plats att hämta kraft, och där han bara kan vara.
– Det är det största problemet i dag, att man inte är där man är. Det stressar. Om du sitter på ett möte och ska iväg till ett annat, då tappar du fokus på här och nu. Därför svarar jag bara på sms när jag har tid, en gång om dagen. Mejl svarar jag på någon gång i veckan, mer bråttom än så är det inte här i livet, säger han.
Men när telefonen ringer, då svarar han alltid.
– Om någon ringer, då vill personen något viktigt. Den viktigaste kontakten mellan människor är samtalen och jag tror mycket på fysiska möten. När man hör rösten, då hör du också vilken sinnesstämning personen är i. Sånt kan man inte läsa av i ett mejl eller ett sms, säger Allan.
Facebook?
– Grupperna finns det en finess med, men generellt sätt är Facebook en åskådarplats, och det behöver vi inte. Vi behöver ha människor på golvet, nere på spelplanen. Skulle aldrig ha tid att hålla på heller, för ger man sig in då måste man vara aktiv, säger han.
Missar du ingen viktig info?
– Det finns ingen viktig information där. Vill man ha reda på något så får man ta reda på det på annat sätt.
Allan Båtelsson har, tro det eller ej, faktiskt bott på fastlandet. Visserligen bara under en kortare period, och han berättar att han även fått säga upp sig från tre jobb genom åren när företagen har krävt att han ska veckopendla till fastlandet.
– Man ska värna om där man är, se till att trivas där, säger han.
Är vi dåliga på det i dag?
– Ja, man tycker att det är så mycket grönare på andra sidan. Det är bra att våra ungdomar åker iväg och testar, för många kommer tillbaka när de inser att det inte var så mycket grönare där.
Är vi barn av en otålig generation?
– Ja, många har svårt att vänta. Är oroliga själar. Men många unga gotlänningar i dag verkar ha ett gummiband i ryggen. När de har varit iväg ett tag så dras de tillbaka, för här finns det en unik omtanke, säger Allan.
Han pratar om känslan av att betyda något, vara en del. Att bli sedd.
– I storstan kan du gå runt en hel dag utan att bli sedd. I Hemse, även om du är nyinflyttad, så vet många vem du är och skulle känna igen dig när du gick över torget.
Vet alla i Hemse vem Allan Båtelsson är?
– Jag hoppas att i alla fall 50 procent av invånarna vet vem jag är, säger han.
Känslan är att det kan vara mer. Typ 100 procent.