Jens Friis-Hansen uppmanar sin vän att vara försiktig när de kommunicerar. "Absolut. Det är farligt, jag försöker värdera saker som jag hade på min mobil och jag har raderat mycket sedan talibanerna tog över Afghanistan", säger 22-åriga Khalid.
De lärde känna varandra på Gotland och nu gör de allt de kan för att kunna återförenas här igen.
– Tjena Kalle. Käre vän, oj oj oj, säger Jens lättat när Khalid ringer upp från Afghanistan.
Khalid var en av alla de ensamkommande flyktingar som sökte skydd i Sverige 2015. Han bodde på Gotland i fyra år. Först på ett HVB-hem som minderårig och när han blev myndig fick han flytta in hos en familj på ön. Han gick gymnasiet och jobbade inom vården. Här träffade han sin flickvän och många nya vänner.
– Äntligen fick vi kontakt med varandra. Det är väldigt dåligt med internet här också, säger Khalid som nyligen har återvänt till huvudstaden Kabul.
Rök över Kabul efter terrordådet vid flygplatsen 26 augusti.
Förra gången han var i Kabul tog han sig till den internationella flygplatsen. Det var då bomberna smällde. USA hade börjat ta hem sina trupper och talibanerna hade intagit stad efter stad.
Jens ansökte om arbetstillstånd vid Migrationsverket i Sverige och försökte få visum från den svenska ambassaden i Afghanistan, som snart skulle evakuera sin personal från landet. Khalid visste inte om han skulle fortsätta gömma sig i den mindre staden Charikar eller försöka fly via flygplatsen i Kabul.
Valet hamnar till slut på Kabul.
– När jag pratar med mina vänner och min familj i Sverige så försöker de hjälpa mig och jag försöker också ta mig ut ur Afghanistan på ett säkert sätt. Det är inte säkert att vara här, säger Khalid i mobilen.
Talibanerna kontrollerar huvudstaden och tillsammans med tusentals andra afghaner försöker Khalid ta sig till evakueringsplanen innan tidsfristen går ut. Rykten går om att Kabuls flygplats är ett terrormål, men det ses som den enda vägen ut ur landet. Khalid förändrar sitt utseende och beteende för att smälta in.
– Förut hade jag en jacka på mig, men nu slängde jag bort min jacka och har bara mina långa afghanska kläder. Sedan de tog kontrollen över Afghanistan har jag inte duschat och jag har inte klippt mitt hår eller mitt skägg. Jag ser väldigt skäggig ut och smutsig ut, säger han.
Jens Friis-Hansen har också en flyktingbakgrund, med en mamma som flydde från dåvarande Östtyskland till Sverige och en pappa som var dansk motståndsman under andra världskriget och sattes i koncentrationsläger. "För mig tror jag att det är anledningen till att jag vill stötta flyktingar", säger han.
Från Gotland ringer Jens till Utrikesdepartementet för att försöka få med Khalid på den svenska evakueringslistan. Men får veta att det bara är de med svenskt medborgarskap eller uppehållstillstånd som sätts upp där.
Khalid sökte asyl i Sverige som tonåring och fick slutligen avslag.
– Han lämnade landet för att hela hans familj blev utplånad och han var bara ett barn när han berättade sin historia för Migrationsverket. Men han blev inte trodd, säger Jens.
Migrationsverket bedömde att det fanns säkra områden i Afghanistan, samtidigt som alla svenskar avråddes från att resa till området. Khalid sattes i förvar i väntan på utvisning. Jens åkte dit för att träffa honom.
– Hela miljön är instängd som ett fängelse. Jag storgrät hela vägen från förvaret till stationen och var förtvivlad. Att han satt där och jag inte kunde få ut honom. Jag var helt tom i själen efteråt, att det här kunde hända i Sverige, säger Jens.
Sedan dess har de inte setts. Efter några dagar skickades Khalid till Afghanistan mot sin vilja. Där har han varit de senaste två åren.
Den 26 augusti gör han ett försök att återvända till Sverige. Khalid beger sig till flygplatsen, där bombdådet kommer ske samma kväll.
– Jag gick dit klockan tio på morgonen och försökte komma nära de svenska militärerna vid flygplatsen. Jag tänkte att de kunde hjälpa mig och jag ville prata med dem, berättar Khalid.
Han tar sig över ett dike med avloppsvatten. Det är trängsel och alla försöker komma närmare den frihet och säkerhet som flygplanen kan ta med dem till. Själv närmar han sig soldaterna med de svenska flaggorna.
– Så det tog väldigt lång tid att komma fram. Till slut kom jag dit. Jag skrek till dem. "Det är jag Kalle och jag kan prata svenska" och frågade om de kunde hjälpa mig.
Han berättar att han pratar med två av soldaterna.
– Men sedan gick de förbi och tänkte inte på mig. De gick och jag väntade ännu mer. Sedan blev jag trött. Jag hade inte ätit någon frukost eller lunch och blev trött av att vänta och inte heller få någon hjälp, säger han.
Han började gå därifrån och när han är ungefär 50 meter bort händer det.
– Jag hörde ett väldigt, väldigt högt ljud. Av en explosion. Och jag svimmade, det snurrade i mitt huvud och det ringde i mitt öra.
En självmordsbombare utlöser en sprängladdning utanför entrén som han precis har lämnat. En annan bomb smäller vid ett närliggande hotell. Terrorgruppen IS i Afghanistan tar senare på sig dådet. Khalid är oskadd, men över hundra personer dör i självmordsattentaten. Dikesvattnet blir blodrött. Omkring Khalid är människor dödade eller skadade och skärrade.
– Efter ett tag öppnade jag ögonen och satt bara där när alla sprang runt. Det var väldigt hemskt. Det var blodiga människor som kördes i skottkärror till bilar. Det var kaos. Jag försökte också ta mig därifrån, berättar han.
Jens följer nyheterna från Gotland och pratar med de andra i nätverket som försöker hjälpa Khalid. Han får då veta att hans vän har överlevt explosionen.
Dagen efter terrorattacken meddelar Sveriges utrikesminister att evakueringen från Kabul är avslutad.
Khalid lämnar huvudstaden, men efter ett par veckor är han tillbaka igen. Matpriserna i landet fortsätter att öka och Khalid går ner ännu mer i vikt. Han har levt på sina sparpengar från sitt gamla vårdjobb vid Region Gotland och insamlingar som har startats av gotlänningar. Men bankerna är nu stängda och det är svårt att få ut kontanter. Stadslivet är nedstängt och instängt.
– Det finns gator som är tomma. Det finns inga poliser så att man får någon bild av fred. Det finns ingenting asså, bara beväpnade människor med långa hår och skägg och smutsiga kläder i smutsiga bilar. Det är bara så. Det är väldigt hemskt. Jag är inte bara rädd, jag är mycket, mycket rädd, säger Khalid.
Talibaner patrullerar på Kabuls tomma gator. "Förut var det många människor på gatorna och ute på stan. Många människor, kvinnor och män i olika åldrar, barn som lekte och det var fullt av folk", berättar Khalid.
Han planerar att fly över den pakistanska gränsen till den svenska ambassaden i Islamabad, men ännu vågar han inte.
– Just nu är det väldigt många som vill ta sig till Islamabad i Pakistan. Det är mycket kaos och många har dött på vägen, säger Khalid.
Enligt FN:s flyktingorgan kan uppemot en halv miljon afghaner komma att fly landet. Över två miljoner är redan registrerade som flyktingar utomlands, nästan alla i grannländerna Pakistan and Iran. Khalid vill tillbaka till Gotland, om han är välkommen här.
– Det finns många saker som jag längtar efter. Mina klasskompisar, min flickvän och framförallt min familj och Jens. Alla som jag har umgåtts med. Och jag längtar efter att bada i havet, säger Khalid som sitter oduschad i en liten sovsal på ett slags vandrarhem i Kabul.
Under samtalet är det ingen annan i rummet. Vi ber honom radera alla spår i mobilen från kontakten med oss innan vi lägger på.
– Kalle, all kärlek och kraft till dig. Varje gång du känner hopplöshet så tänk på allt som finns här. Du är otroligt modig och jag fattar inte hur du orkar, säger Jens.
– Det är bara ni som gör mig stark. Varje gång jag blir trött, varje gång jag vill ta slut på allt så tänker jag på er och allt som jag har byggt upp under fyra år i Sverige och på Gotland, svarar Khalid och sedan får han bråttom.
– Jag måste lägga på nu Jens, säger han och samtalet från Afghanistan bryts.