Sandra Stuxberg och Timmy Hellgren hemma i köket, dagen efter branden. ”Vi fattar inte hur det kunde gå till.”
Sandra Stuxberg satt hos frisören, med blekmedel i håret, när telefonsamtalet kom.
– ”Om det brinner nånstans i stallet får ni väl släcka”, sa jag. ”Men ... Det brinner överallt”, blev svaret, berättar Sandra Stuxberg, som störtade sig ut utan att skölja håret.
Hemma på gården fanns hennes man, Timmy Hellgren.
– Jag hade precis fått hem 32 pallar foder som skulle lastas in när jag såg rök borta vid stallet. Först tänkte jag att det bara vara snö som yrde. Så märkte jag skenet ... Kort därefter sprang en kvinna som har häst i stallet ut och skrek: ”Det brinner”. Jag fick panik, försökte släcka med slang, men insåg att det var lönlöst. Det tog väl en halvtimme för brandkåren att komma. Det kändes som 100 år, säger han.
Vi träffar honom och Sandra Stuxberg dagen efter branden, som totalförstörde stallet vid Hägdarve i Akebäck. Röklukten hänger kvar i luften och på sina ställen pyr det fortfarande i det lilla som återstår av byggnaden.
– Alla 30 hästarna klarade sig, och ingen människa kom till skada, kan man ju tänka. Och visst, det värsta som hade kunnat hända hände inte. Men, det här var det näst värsta, säger Sandra Stuxberg.
I hela sitt liv har hon drömt om ett eget stall, att ha det som jobb. För tre år sedan köpte hon och Timmy gården i Akebäck med målet att göra verklighet av den drömmen. Att det skulle bli slitsamt hade de klart för sig.
– Då var stallet en tom lada i princip. ”Det här kommer aldrig att gå”, sa jag till Timmy. Det var så slitet. Men vi jobbade som djur, kvällar, nätter och helger. Jag trodde aldrig att det skulle bli så fint som det blev. Jag fick det precis som jag ville ha det, säger Sandra Stuxberg.
Och efter hand har kunderna droppat in vid Hägdarve, som specialiserat sig på stallsplats åt travhästar, rehab och avel. När branden bröt ut hade det bara gått några veckor sedan Sandra och Timmy började känna sig färdiga med jätterenoveringen.
Stallet i Akebäck var Sandra Stuxbergs livsprojekt. Nu ligger det i ruiner. ”Ni är ju unga, får vi höra. Men jag vet faktiskt inte om vi kommer orka bygga upp det här igen.”
– Nu när vi äntligen stod stadigt och började få ekonomi i det här, det var ju nu vi skulle ha tid för varandra och umgås mer som familj. All tid och kraft vi haft har vi lagt på stallet. Allt borta, bara så där, säger Sandra Stuxberg.
Förnumstiga kommentarer på sociala medier om gammal el har dessutom strött salt i såren.
– Byggnaden såg ju gammal ut på utsidan, men insidan var helt nyrenoverad. Vi fattar inte hur det kunde gå till. Den plats där vi tror att det började brinna, det fanns ingenting där som kunde fatta eld, ingenting.
Någon tid att bearbeta det som hänt har heller inte funnits.
– Det var först under natten efter branden som vi hade tid att vara ledsna, gråta. Innan var det bara en massa problem som vi behövde lösa snabbt. Vi står med dräktiga ston som ska föla inom några månader och har ingenstans att göra av dem. Folk har varit väldigt hjälpsamma, och det är vi så klart mycket tacksamma för. Just nu har vi till exempel fölungar i grannens maskinhall. Men det håller inte i längden att ha hästarna utplacerade på en massa olika ställen runtom ön, säger Sandra.
När den här intervjun görs inväntar paret fortfarande besked från försäkringsbolaget. Även om man får tillbaka pengar ser framtidsutsikterna dystra ut.
– Ni är ju unga, får vi höra. Men jag vet faktiskt inte om vi kommer orka bygga upp det här igen. Resan hit har varit lång och kämpig, säger Sandra.
Timmy Hellgren skulle lasta in foder när han upptäckte röken. Nu måste de hitta någonstans att förvara den, liksom alla hästar som fanns i stallet.
Först nu tycks hon inse det. Olyckan för sju år sedan, när en hästspark höll på att kosta henne livet – den inträffade för sju år sedan, nästan på dagen.
– Jag var nära att ge upp drömmen den gången och satsa på något annat istället. Men så träffade jag Timmy och gården här dök upp. Jag bestämde mig för att köra ändå. Nu känner jag: Det finns någon där uppe som inte vill att jag ska hålla på med det här.
Även Timmy bär på jobbiga tankar.
– Man kan ju inte klandra sig själv. Ändå tänker man: Om jag bara hade sett tidigare, om bara lastbilen som lämnade fodret hade kommit några minuter tidigare, då hade det här kanske inte hänt, säger han.
Parets son Jesper stegar plötsligt fram till matbordet. Han är två år och har tillbringat en stor del av sitt liv i stallet, som numera ligger i ruiner utanför fönstret.
Under hela intervjun har han lekt obrydd några meter bort. Nu greppar han efter mobiltelefonen på bordet och ler med hela ansiktet.
– Det är tur att vi har dig, säger Sandra Stuxberg.
Även hon ler.