På väg
Vi träffar Christine Senter på platsen hon spenderar uppemot 20 timmar i veckan och som många gånger varit hennes räddning. I stallet i Akebäck står stoet Beatrix, till vardags "Bea", och väntar otåligt på att få komma iväg till travslingan som finns några hundra meter bort i skogen.
– När jag ser henne så slås hela känsloregistret på, jag tycker att hon är finast i världen. Hon har verkligen betytt jättemycket, berättar Beas ägare Christine Senter, som för allmänheten blivit känd som Region Gotlands vaccinsamordnare.
Trots att hästen och ridningen är en så stor del av hennes liv idag har det inte alltid varit så. Christine Senter berättar att hon red som barn, men att det sedan gick över 16 år tills hon tog upp intresset igen.
– En av mina bästa vänner och jag försöker testa något nytt tillsammans varje år, och ett år följde jag med henne på ridläger på västkusten. Efter den veckan kände jag att wow, det här är meningen med livet.
Innan Bea kom in hennes liv upptogs fritiden av ett annat intresse – fallskärmshoppning.
– Jag behövde vid den här tiden en förändring i livet och frågade en kompis vad han tyckte jag skulle göra. Han gav mig två alternativ, doktorera eller hoppa fallskärm. Jag valde det senare, berättar hon, och säger att hon har gjort omkring 600 hopp.
Faktum är att det här med att testa nya saker går som en röd tråd genom Christine Senters liv.
– Jag har någon idé om att sådant som jag bara är lite rädd för, men känner att jag nog ändå skulle klara, säger jag ja till.
Det konceptet är genomgående både när det handlat om val av bostadsort, fritidsintressen och jobb. Under uppväxten flyttade Christine Senter med familj en hel del, och hon har bott på ställen som Västerås, Arboga och Forsmark. Hon bodde sedan i Umeå under tiden hon studerade till psykolog. Under ett extremt solfattigt november i Umeå år 2006, med totalt sju soltimmar på hela månaden, såg hon en annons om att psykiatrin på Gotland sökte psykologer.
– De flesta jag känner bor i Stockholmsområdet, men storstäder har aldrig lockat mig. Efter intervjun på Gotland blev jag väldigt pepp på att flytta hit, som tur var blev jag också erbjuden tjänsten.
När Christine Senter flyttade till Gotland kände hon ingen. På den nya arbetsplatsen var hon med sina drygt 25 år klart yngst, men hon var beredd att kämpa för att hitta nya umgängen.
– Någon vän har beskrivit mitt tillvägagångsätt som socialt aggressivt, och det stämmer nog. Jag skickade till exempel ut ett massmail till de som arbetade som AT- och ST-läkare på Gotland där jag berättade att jag var nyinflyttad och gärna träffades. Jag gick också mycket på gym och kunde gå fram till främlingar och presentera mig. Jag bjöd in mig själv helt enkelt, det var ett väldigt osvenskt beteende, säger hon och skrattar.
Nu är det över 14 år sedan hon flyttade till Gotland, vilket är den längsta tid hon någonsin bott på en plats. Det är också här hon efter det där ridlägret på västkusten började ta ridlektioner igen, och träffade sitt livs kärlek: hästen Bea.
– Jag köpte henne när hon var fem år, men började rida henne redan när hon var tre år. Det tar mycket tid att ha häst men för mig är det en räddning för att det ger mig en välbehövlig paus ifrån allt annat.
När Christine Senters lillebror för några år sedan tog livet av sig blev Bea än viktigare.
– Hon blev väldigt viktig i läkningsprocessen. Att bara få umgås ordlöst, och jag är helt övertygad om att Bea kände att jag var ledsen och att hon visade extra omsorg.
Bea är nu en självklar familjemedlem.
– Jag har inga egna barn och har aldrig känt en längtan efter det, men jag står nära mina vänners barn. Bea är en del av familjen, när min mamma ringer frågar hon alltid både hur det är med mig, och med Bea.
Sedan slutet av förra året är Christine Senter samordnare för det storskaliga vaccinationsarbetet mot covid-19 på Gotland. Uppdraget har minst sagt krävt mycket och hästen har gett henne nödvändig återhämtning.
– När det var som mest intensivt i början av året gav stallet en otroligt stor vila för min hjärna. När jag sitter på hästryggen tänker jag inte på någonting annat, och i stallet struntar andra i vad jag gör på jobbet. Ingen frågar om vaccinationen. Återigen tror jag att hästen har varit min räddning.
Egentligen arbetar Christine Senter som verksamhetsledare för e-hälsa på Region Gotland, och har ett doktorandsuppdrag på Uppsala universitet inom informationssystem. Men mot slutet av förra året fick hon ett telefonsamtal av regiondirektör Peter Lindvall, som frågade om hon kunde stuva om i kalendern och hjälpa till med vaccinationsarbetet. Sin vana trogen tackade hon ja.
– Jag har fått träna på att hantera press, i dubbel bemärkelse. Det är speciellt att hela tiden bli granskad och innan kunde jag aldrig föreställa mig hur stort intresse det skulle bli. Det har varit stundtals slitigt men väldigt, väldigt roligt.
Massvaccineringen mot covid-19 är ännu inte helt klar, men Christine Senter börjar kunna ana en vardag bortom Pfizer och Moderna. Att hon då kommer att vilja ha nya utmaningar är hon på det klara med, men vad det blir får framtiden utvisa.
– Jag har aldrig karriärplanerat, men tack vare det här uppdraget har jag fått bättre koll på vilka mina styrkor är. Men jag har inte så stora behov annat än att jag vill ha ett jobb jag trivs med och jag vill ha min fritid. När andra längtat efter att resa har jag snarare längtat efter ett hem och mina rutiner.
Fallskärmshoppningen är nedlagd och adrenalinkickarna får hon istället på hästryggen. På travslingan i Akebäck kan hon rida fort, men det är inte nödvändigtvis farten som lockar.
– Det är en kick att känna att man behärskar något men det är ännu häftigare att fullt ut kunna lita på hästen och förstå varandra.