Förslaget om att skriva om en präst kom från hennes förläggare när hon själv inte kunde bestämma sig för vilken av hennes två tidigare bokserier hon skulle fortsätta med.
– Han sa: "Du har alltid kyrkan med på något sätt, men kyrkfolket är perifert. Låt en präst kliva fram.". Och jag tände verkligen på idén att skriva om en präst, säger Marianne Cedervall.
Hennes pappa var pastor i Missionskyrkan och sedermera även präst i Svenska kyrkan. Men att det är han som är förebild till huvudpersonen i senaste boken "Dö för vårt syndiga släkte" förnekar hon.
– Prästen Samuel har ingen förebild, jag har hittat på honom själv. Och det är inte lätt att skriva om en kille i 40-årsåldern, säger Marianne Cedervall när GA träffar henne i det före detta missionshuset i Ala.
Huset köptes en gång av hennes mamma och här tillbringar författaren normalt sommarhalvåret. I år blev det dock en ovanligt lång sommar för nu har hon varit på Gotland sedan mitten av mars då coronapandemin bröt ut på allvar. Hon råkade vara på ön då för att hålla ett föredrag och beslutade sig för att stanna kvar istället för att åka tillbaka till Västerås där hon annars bor. Gotland betyder väldigt mycket för henne, trots att hon flyttade från ön när hon bara var några år gammal.
– Det har det alltid gjort, inte bara för att jag är född här. Min mamma och pappa var pastorsfolk och flyttade runt mycket men de har alltid pratat om att här hade de det bäst. Vi var alltid tillbaka på somrarna, det var väldigt betydelsefullt, säger Marianne Cedervall.
Gotland har också varit skådeplatsen i flera av hennes tidigare böcker men i den nya boken om prästen har hon förflyttat sig till Dalarna och den fiktiva orten Klockarvik. I Dalarna känner hon sig hemma, dels för att hon själv bott där och dels för att hennes nyblivne sambo är därifrån. Miljön är central i hennes böcker, hon måste själv vara bekant med den för att kunna skriva om den.
– Jag har först en miljö, sedan befolkar jag den och sedan funderar jag över vad som händer mellan de här människorna, säger Marianne Cedervall.
Den senaste boken är hennes tolfte och hör, precis som de föregående, till vad som kallas för cosy crime, mysrysare, mysdeckare eller feelgood-deckare – kärt barn har många namn.
– Mina böcker är lättsamma bladvändare. Men jag vill ändå påstå att de har en allvarligare underton i sig. Jag bekänner mig inte helt och hållet till feelgood-litteratur, säger Marianne Cedervall.
Innan hon blev författare på heltid jobbade hon med personalfrågor inom Svenska kyrkan. Hon har också varit chef på flera flyktingförläggningar och är utbildad gymnasielärare i svenska och engelska. Inte förrän i 50-årsåldern kände hon att hon hade tillräckligt med tid över för att kunna skriva och äntligen kunna bli det hon alltid vetat att hon skulle bli – författare.
– Det har jag inte bara velat, utan vetat att jag ska bli. Så har det varit.
I tio år gick hon olika skrivarkurser för att lära sig skrivteknik, testade att skriva i olika genrer och för olika målgrupper. Debuten kom i 60-årsåldern efter att hon skickat manuset till "Svinhugg" till fem förlag. Fyra skickade tillbaka den men en morgon ringde telefonen.
– Han hade sammetsmjuk röst och jag trodde det var en försäljare, säger Marianne Cedervall med ett leende.
Samtalet resulterade i ett möte och efter en del omarbetningar gavs så boken ut.
– Det var en fantastisk känsla att komma in i en bokaffär och så hängde det långa vepor från taket med bokomslaget.
Efter några år och några böcker till beslutade sig Marianne Cedervall för att gå i pension. Hon insåg att intäkterna från böckerna och pensionen tillsammans skulle vara tillräckligt att leva på och numera skriver hon på heltid. En bok tar fyra till fem månader att skriva och hon jobbar disciplinerat från nio på morgonen till framåt eftermiddagen. I sitt skrivande använder hon en särskild teknik.
– Jag sätter klockan på 15 minuter och bara skriver, utan paus. Sedan gör jag någonting helt annat i 15 minuter. Och när man bara låter fingrarna gå så är det märkligt vad mycket det kommer som man inte visste att man hade inom sig, säger hon.
Nu närmast kommer fingrarna att ägna sig åt att skriva mer om prästen Samuel Williams. Han har hamnat i ett litet kärleksdilemma som måste lösas...
– Nu måste jag skriva nummer två om Samuel för att den slutar som den gjorde. Vi får se hur det går.