Kvällen innan vi träffas har Sverige spelat 1–1 mot Nederländerna i EM-kvalet i fotboll. Daniel Backéus har sett matchen i tv, sett Marcus Bergs ledningsmål och den holländska kvitteringen i andra halvlek.
– Det var Robin i målet som räddade Sverige, men det var okej, det är många nya i landslaget, säger han.
I den sena timmen satt han ensam i tv-soffan, ingen att ha sina dispyter med huruvida ett domslut var rätt eller en tackling bra.
Bara en enda stor tomhet sedan sonen Alex gick bort under studentyran i juni. Drygt tre månader sedan nu, så länge sedan, så alldeles nyss.
Som om tiden upplösts i en enda obegriplighet, ett pågående töcken utan ramar och referenser.
– Allt det där vi gjorde tillsammans, som fotbollen. Det är det svåraste nu, att inte ha det kvar. Om inte det där hänt hade vi sett matchen tillsammans, men nu...
Han lämnar meningen oavslutad, Daniel. Den följande tystnaden talar sitt tydliga språk. Det är en annan tid nu.
19-årige Alex Backéus förolyckades under studentfirandet natten till den 11 juni i år. Efter det som varit hans korta livs lyckligaste dag föll han av student-vagnen i söderrondellen i Visby och en familj, och i någon mening även ett helt samhälle, hamnade i chock. Så fort det kan gå, så tunn är huden runt lyckan.
Daniel Backéus har en märkbar sorg i sina ögon. En skörhet som när som helst tycks kunna brista under vårt samtal.
Han har sagt ja till en intervju om tiden som gått sedan det som inte kunde hända hände.
Sagt ja för att hålla Alex minne levande, när andra så smått börjar glömma blir saknaden kanske än mer förtvivlad.
I vardagsrummet står foton på Alex med tända ljus framför. I allt Daniel gör finns sonen närvarande.
Övriga familjen är på sina håll den här dagen, Daniel är ensam hemma i radhuset. Det är han som fört familjens talan sedan olyckan, medan övriga hållit sig undan offentligheten.
Det bara blev så, säger han.
– Jag gick på som en robot, alla tidningar, Aftonbladet, Expressen, jag vet inte hur det gick till. Jag gick bara på, jag gjorde det för Alex, jag fick chansen att visa vem han var. Jag pratade med de som ville prata.
Chocken efter det som hände har börjat lägga sig, säger han. Åtminstone tror han det, för vad vet han om något.
– Man ser ju ändå åt vilket håll det går, att det finns en vardag. Kanske ska jag börja jobba snart, Försäkringskassan ligger på, men jag vet inte...jag måste vara redo först, det är ett stort steg.
Oron finns att han faktiskt inte varit igenom det värsta än:
– Kanske slår det till ännu hårdare framöver, jag vet inte. Att jag fortfarande är i någon slags chock och inte riktigt tagit in vad som hänt. Ibland känns det så.
Som att Alex bara är borta en stund och kommer hem framåt kvällen. Att han är ute med kompisar eller på fastlandet med fotbollslaget.
Så är Daniels flyktiga tanke när han gör något vardagligt, städer, diskar, lagar mat.
Men när funderingarna slår rot är verkligheten där med sin svidande svärta.
Alex kommer aldrig tillbaka.
Fotbollen betyder så mycket. Alex var lovande back i FC Gutes division 2-lag, ett lag som också råkade i chock. Och mycket tack vare hans relativa kändisskap kom olyckan också att ta stor plats i media. Daniel var på sin tid elitspelare i samma förening och har nu återupptaget matchandet i division 5-laget FC Copa. För att det är kul, för att det ger honom sinnesro i två gånger 45 minuter. Dessutom är han tränare i P18:s 16-årslag, även det en buffert mot det overkliga.
Olycksnatten är ännu ett enda töcken. Telefonsamtal, lasarettsbesök, poliser, psykiatri, gråt, skrik, kaos, förtvivlan.
Han tar sig dit, ibland, Daniel, men värjer helst för tanken. Studentglädjen som slogs sönder mot asfalt. Det är värsta stunden i hans liv.
Nog för att han gått igenom tunga stunder, men till det här finns ingen jämförelse. Det var som om hela klotet krängde till och ingenting längre hade någon mening.
Daniel var ung, bara 16, när Alex föddes, precis som mamma Linnea. I familjen finns ytterligare två barn och ännu ett är på väg. I oktober föds den lillebror Alex aldrig kommer att få träffa.
– Han längtade mycket, varje dag när han kom hem pratade han med Linneas mage. Allt det där är också obegripligt, det har liksom kommit ur fokus att vi väntar en bebis.
Men den där natten och tiden efter. Jag frågar om det och Daniel sitter tyst i soffan, det gör han ofta, tänker länge innan han svarar.
Ofta känns frågorna futtiga. Vad är det jag väntar mig? Att det ska finnas några svar? Jag gömmer mig bakom mitt block och min penna, ibland är dessa verktyg ett pansar.
– Mitt största fokus var att trösta familjen, allt jag gjorde var för att stötta dem. På något sätt gick jag väl ur mig själv. Så blev det även på minnesstunden och begravningen, på ett sätt var det jag som gick runt och tröstade folk.
...men naturligtvis är det inte så enkelt, allt i livet har en motsats, det ligger i sakens natur; vitt och svart, glädje och sorg, styrka och svaghet.
För inom den utåt sett starke fadern fanns och finns en ocean av gråt.
– Det är här hemma, i ensamhet, jag har fått utlopp för min sorg. När jag suttit uppe om kvällarna, när jag sovit i Alexs rum...det är där jag gråtit.
Finns det tider på dygnet då sorgen är tyngre än annars?
– Jo...så fort man går upp, då känns tröttheten i kroppen. Och på kvällen när jag sitter vaken. Man kan prata med vänner och psykologer och vad som helst, men i slutänden är man ensam i sin sorg.
Har du varit så ensam förr?
– Nej. Att ens eget barn...det går inte att förstå. Det vill man inte förstå.
Har du i någon mån sökt dig till ensamheten?
– Absolut, jag behöver den, det är skönt att gråta, då släpper sorgen sitt grepp en liten, liten aning för en stund.
Allt bara fortsätter som om inget hänt, här och för andra familjer där sorgen hastigt står vid dörren. Radion fortsätter att spela, folk att gå till jobbet, trafiken att brusa, telefonerna att ringa, tidningen att komma, flöjlarna att slå. I tystnad ryms ett skri: Allting är ändrat, fattar ni ingenting!
Det är en stad så full av minnen. Vart Daniel än går finns det spår av Alex; hans skola, fotbollsplanerna, kompisarna, trottoarer och gathörn.
Vid olycksplatsen fanns länge minnesljus, foton, fotbollar och blommor, ditlagda av vänner som förlorat en vän. Daniel är tacksam att regionens parkenhet lät platsen vara, men nu är sakerna bortforslade.
– De ringde från regionen, så en kväll plockade jag bort det som låg där. Jag brukar cykla dit på nätterna när de andra i familjen somnat. Då står jag där en stund och pratar med Alex.
Vem var han, Alex? Berätta för mig som inte kände honom.
Han ler, Daniel, han gör det ibland. Bakom sorgen finns en glädje över de 19 år de fick tillsammans:
– Han var snäll, omtänksam, rättvis, barnkär. Lojalitet betydde mycket, han tatuerade in ett lojalitetsmärke här bakom örat. Och av allt jag fått höra i efterhand var han väldigt omtyckt, mer än jag visste, faktiskt.
Hälsningarna på Facebook har varit många, besöken i hemmet likaså. Kompisar kommer och går, även de har svårt att hantera det obegripliga.
– Jag frågade en av hans kompisar att nu när Alex är borta, nu kan du väl berätta om han gjorde nåt bus som han inte vågat tala om för oss. Jo, han hade kastat ägg på folk från en balkong en gång...
...och det känns väl som något man liksom ska ha gjort, eller hur?
– Ja, var det inte värre än så...jag har alltid varit stolt över honom, men den bild jag fått i efterhand är rent av bättre än jag trodde.
Men nu...att sitta i prata om honom i termer som ”var”?
– Det är det där jag sa...ibland känns det som han bara är borta en stund, sedan kommer insikten...
En gång tiden gick jag och min sambo samma föräldragrupp på BB som Daniel och hans Linnea. Genom åren har vi inte haft kontakt och så träffas vi igen i ett helt motsatt sammanhang. Efteråt går jag därifrån, hem till mitt. Daniel stannar i sin overkliga verklighet.
Daniel Backéus säger att han varit en människa som gärna dragit sig undan vid möten med människor i sorg. Hållit sig på avstånd, inte riktigt vetat vad han ska säga.
Nu är han själv drabbad och han är överväldigad, säger han:
– Det är det mest positiva i allt det här, hur öppna folk varit. Jag har aldrig kramats så mycket som de här månaderna, folk har brytt sig, sagt vänliga saker...all cred till alla, det finns många medmänniskor.
För det är ju så, de allra flesta är bra människor.
– Ja, så är det nog, det har vi märkt nu. Det har betytt mycket.
Alex höll på att ta körkort och hade fått jobb på Posten. I någon mening är det det tyngsta, säger Daniel:
– Allt han inte får vara med om, det som han sett fram mot...
Men för övriga familjen går livet vidare, om än på ett annat sätt. Det kommer ännu en son, FC Copa jagar i femman, ilskan och grubblerierna kring studentnatten, att det gick som det gick, alla ”om” och ”varför”, börjar tyna bort för det får ändå inte Alex tillbaka.
Jobbet väntar och till jul och nyår planerar familjen att resa utomlands för att komma bort.
– Vi har en ”att göra”-lista som bara byggs på hela tiden, det är svårt att få saker och ting gjorda. Men så får det vara, orken finns inte riktigt än.