Ett kort möte på grekiska ön Lesbos kom att ändra hela livet för Najibullah Popal, eller Ali som han alltid kallas.
Det var då, i september i fjol, gotlänningarna Magnus Olsson och Charlotte Österholm avbröt sin semester för att hjälpa flyktingar i land, trasiga människor som kom i från Turkiet i gummibåtar över Egeiska havet.
Magnus gav Ali sitt visitkort, det som kom att bli biljetten till ett nytt liv. I mitten av oktober, efter en resa genom Europa där de hade kontakt via Facebbok, flyttade han in hos dem i villan i Fridhem.
– Jag kommer alltid att vara dem evigt tacksam, de är mina svenska föräldrar, min svenska familj, säger Ali.
Det är solsken över ön när vi ses, Ali och hans sambo My Wentzel. För så är det, Ali har flyttat hemifrån.
Första dagen i juni lämnade han sin svenska mor och far och flyttade in i Mys lägenhet i Visby, första gången för båda att vara sambo.
Då hade de varit ett par i fyra månader, men de träffades första gången redan i november.
– 10 februari visade vi oss första gången hand i hand, det var vid en ishockeymatch i ishallen, berättar Ali.
Då fick alla kompisar veta vad de redan visste, att My och Ali var mer än bara vänner.
Det ser ut som lyckan när den är som störst; de håller varandra i hand, skrattar när de ser varandra in i ögonen.
Ali från Mazar-e Sharif i Afghanistan, My från Lindesberg i Västmanland, Ali kom som flykting, My var här som student i ledarskap på Campus Gotland.
Båda arbetar de på Kneippbyn, tidigare på dess flyktingförläggning, nu på sommarland.
Det var på jobbet de möttes, två människor från olika håll i världen som funnit varandra, som ser bortom religion och kultur, som bara ser de rödaste hjärtan som slår för varandra.
Han har så smått landat i det svenska, Ali. Han tjänar egna pengar, klarar sig själv och mardrömmarna är inte längre lika många.
Men det händer förstås att det förflutna hinner ikapp.
– Ibland frågar My ”varför är du så tyst”, då är det mycket som kommer tillbaka, tankarna på familjen, om man hört några dåliga nyheter hemifrån, säger Ali.
När du en gång gav dig av, vad hade du för visioner, minns du?
– Jag var deprimerad, ville bara komma bort från kriget, det fanns inget annat. Så jag flydde, jag tror depressionen höll undan den mesta rädslan.
Hemma i Afghanistan finns familjen kvar; pappa, hans nya fru och syskon. Alis mamma är död sedan sju år.
Ali, eller Najibullah som han egentligen heter, hoppas att de en dag också ska kunna komma därifrån.
Syster Diana är på väg, hon har fått stipendium att studera i Ryssland.
– Vi håller kontakt via Facetime och mina syskon älskar My! ”Du tar väl hand om henne”, säger de, skrattar Ali.
Ali säger att han har fler anledningar att vara glad än ledsen och nere. Men ännu har han inget uppehållstillstånd i Sverige, det kan ta ner de skiraste drömmar.
Hus, resor, barn, en framtid tillsammans, allt det där som formas i deras tankar.
– Vi försöker leva nu, säger My. Men samtidigt, man kan inte ignorera det jobbiga, vi vet inget om hur det blir.
– Först när jag fått uppehållstillstånd är jag riktigt fri, säger Ali.
Ali Popal firade verkligen nyår i Sverige, under brassande raketer. Under första halvåret i sitt nya land har han lärt sig språket hyggligt, spelar fotboll i division 5 och har på svenskt vis också börjat meddela omgivningen när han ”måste gå på toa”.
Och nu är det dags för midsommar, det svenskaste av det svenska. Den firas i Lindesberg, hos Mys familj. Först sill och grill, dagen därpå fyller mormor Birgit 80.
– De har träffats en gång tidigare och hon verkligen älskar Ali, strålar My.
Ali är redo för sillen, säger han. Han har ätit sill en gång tidigare. Det var sådär.