Calle Brobäck är historiker, föredragshållare och sagoberättare. Vem är då bättre lämpad att bidra med en liten historia från svunna tider. Men först, spökar det verkligen på Gotland?
– Nu är inte just det här min specialitet, men visst spökar det. På Takstains i Lärbro, Strandridaregården i Kyllaj, och i Visby kommer jag att tänka på källaren till huset som länge kallades Ängeströmska huset, där kungamördaren Jacob Johan Anckarström uppehöll sig en tid. Det sägs att han eller hans fru går igen i den källaren.
Men Calle Brobäck föredrar snälla spöken och vill berätta om den drömda skatten i S:t Lars:
Det här utspelar sig under ett kalas på 1880-talet i Visby. Närvarande vid kalaset fanns en man vid namn Bergman som var lektor i Visby vid den tiden. Han var bjuden till festen och när han blivit anvisad sin sittplats vid matbordet kommer en för sällskapet okänd kvinna och slår sig ner jämte Bergman. Hon verkar inte intresserad av något annat samtalsämne än S:t Lars ruin.
I början tycker Bergman bara att det är trevligt att sitta där och prata, men efter en stund blir det tråkigt och Bergman ställer då frågan varför kvinnan är så väldigt intresserad av just S:t Lars?
– Det kan jag inte svara på, säger kvinnan, men jag kan fråga lite till, fortsätter hon.
Det tyckte Bergman inte lät som något trevligt upplägg så han säger till kvinnan att antingen berättar hon varför hon är så fasligt intresserad av S:t Lars eller så byter de samtalsämne. Kvinnan går till slut med på att berätta, men bara om Bergman lovar att aldrig berätta för någon annan om det som kvinnan nu ska avslöja. Bergman går motvilligt med på att lova, och sedan börjar hon berätta:
– I nättres hade jag en sådan konstig dröm. Jag drömde att jag kom in i S:t Lars, och där möttes jag av ett munkspöke.
Så här långt var Bergman med, då munkspöket i allra högsta grad var något han kände till. Kvinnan frågade spöket vad det var han ville, men som det kan vara med spöken så yppade den döda munken inte ord. Istället gick munken före kvinnan in mellan valven och förbi pelaren upp för en trappa. Där stannade han vid en avsats och lade handen på en annorlunda tillhuggen sten. Kvinnan blev förundrad över vad allt det här skulle tjäna till och försökte igen fråga munken vad han menade med allt detta. Men munkspöket sade ingenting utan drog undan handen från stenen och sprang sedan bort genom gångarna som finns i S:t Lars väggar.
Nu var Bergman med på noterna då han länge hört talas om en gömd skatt i ruinen. Kvinnan och Bergman bestämmer sig för att avvika från festen och tillsammans beger de sig till S:t Lars och kommer in vid koret i den sydöstra delen. När kvinnan kommer in slår hon ihop händerna och utbrister:
– Men det är ju samma ljus som i min dröm i nättres! Det var här som spöket gick upp, och vid Gud det är ju samma sten som i drömmen!
Bergman frågar kvinnan om det är första gången hon är i ruinen, och kvinnan berättar att så är det. Hon säger att hon aldrig varit här, iallafall inte i vaket tillstånd.
Bergman tittar på stenen och tänker att den är ju rätt stor. Men när han bankar på den så låter det inte stumt som han hade förväntat sig. Det låter ihåligt.
Kvinnan och Bergman rycker och sliter och med brustna naglar och blodiga knogar ger de snart upp. Istället bestämmer de sig för att mötas här igen om en vecka. Då ska Bergman ta med sig en murare som kan slå sönder stenen. Bergman säger att om det finns en skatt här så ska kvinnan få pengarna för skatten när den lämnas in till staten, vilket kvinnan medger vore ett fantastiskt tillskott till hushållskassan, eftersom den börjat sina. Men så säger kvinnan:
– Och om där inte finns någon skatt, vem ska då betala muraren?
Då säger Bergman att han kan betala muraren, och problemet är löst. De tar farväl av varandra och säger att de ska ses på torsdagen veckan därpå.
På onsdagen är Bergman på rundvandring med ett sällskap i Visby, och när de kommer in i S:t Lars ruin visar han sällskapet runt men passar även på att ta sig en titt i gången där de förra veckan slet med stenen. Men nu var där ingen sten, bara ett stort hål. Bergman blir vansinnig över att kvinnan brutit sitt löfte, och efter att vandringen avslutats rusar Bergman hem till kvinnan.
– Förlåt! När jag kom hem var min man vaken och han undrade var jag varit. Jag berättade allt för honom och han tyckte att det här var en familjeangelägenhet. Så vi tog lykta, slägga och yxa och begav oss till S:t Lars ruin samma kväll. Men det gjorde inget att du inte var med förstår du, för det var precis tomt bakom stenen. Det fanns ingen skatt där, säger kvinnan.
Men Bergman tror henne inte, och när kvinnan lite nervöst stryker sina nävar trillar en ring ur hennes klänning, och guldet klingar till mot stengolvet. Så det var guld i skatten! utbrister han.
När Bergman sedan lämnar kvinnan tänker han att hon brutit löftet, men bestämmer sig för att dokumentera händelsen i den bok han just höll på att skriva, "Gotländska skildringar och minnen". Och så gör han.
Boken gavs ut 1882 och i den går att läsa om "Den drömda skatten i S:t Lars".
Efter en tid kunde Bergman skönja ett visst välstånd hos kvinnan. Hon köpte fina klänningar, huset renoverades varsamt och barnen kunde äta bröstsocker varje dag. Så antingen hade makens verksamhet börjat ge lysande avkastning eller så var det munkspöket som i kvinnans dröm visade skatten för henne. Det är det ingen levande människa i dag som vet.