"Jag tänker på mina föräldrar, jag saknar dem"

I dag tänds ljus och gravar smyckas med blommor. Allhelgonahelgen är för många en tid att minnas de som gått bort och en stund av gemenskap på öns kyrkogårdar.

Variation. Johanna Stenström och Marie Forsberg på Växthuset Linds.

Variation. Johanna Stenström och Marie Forsberg på Växthuset Linds.

Foto: Henrik Radhe

Allhelgona2017-11-04 09:00

Gravlyktornas sken sprider värme på Östra kyrkogården medan besökare kommer och går.

– Jag tänker på mina föräldrar, jag saknar dem och minns alla roliga stunder, säger Gunilla Olofsson Lydahl och sätter kransen på plats för att graven ska vara fin inför helgen.

Alla helgons dag är sedan 1953 allmän helgdag, men både i dag och i morgon välkomnas gotlänningarna till öns kyrkor och kyrkogårdar.

– I Väte och i Fröjel bjuds det på kaffe inne i kyrkan. Det är tredje året vi har det nu, säger Gunilla Lövgren med famnen full av vita krysantemum.

Hon är arbetsledande klockare i Klinte pastorat och har haft fullt upp i veckan. I onsdags hämtade hon blommor hos Patrik Roos på Follingbo trädgård.

– Vi ska piffa våra nio kyrkor och låta dem vara öppna i helgen med lyset tänt, så att folk kan gå in och tända ljus, säger hon och berättar att kyrkogårdarna har snyggats till med löv och pinnar som plockats bort.

För Patrik Roos började arbetet med att binda kransar redan för en månad sedan.

– Det är väldigt tidskrävande att binda allt för hand, säger han och berättar om de italienska tallkottarna som kommer i tusental i säck.

Varje kotte ska för hand förses med en tunn metalltråd.

– Jag har suttit hemma vid tv:n på kvällarna och knutit och jag kan säga att mina barn avskyr kottar, säger Patrik Roos.

Själv har han vuxit upp med traditionen att lysa upp höstens mörker genom att göra fint på släktens gravar.

– I min familj har det varit en stark tradition. På 1980-talet skulle glaset till fotogenlyktorna sotas av och det var alltid kallt om fingrarna, säger han och berättar att när hans gammelmormor ännu levde samlades familjen på Norra kyrkogården i Visby.

Sedan dess är fotogenlyktorna utbytta. I dag finns automatiska elektriska lampor med sensor och laddningsbara batterier.

– Visst är det fint att minnas sina nära, säger Patrik Roos och tillägger att han av respekt för gammelmormors vilja fortfarande binder en stående bukett av granris med extra mycket kottar i, så som hon ville ha den.

Jennie Wallström dekorerar de flesta av de 1 500 kransarna. Hon ser en förändring över tiden.

– Jag märker ett generationsskifte, där de yngre vill köpa enklare buketter, säger hon.

Patrik håller med och visar mindre hjärtan, klädda med grön mossa och smyckade med en röd ros.

– Det har inte slagit igenom riktigt, men de yngre trevar efter alternativ, säger han.

Att det finns andra former än de traditionella kransarna märks också hos Johanna Stenström och Marie Forsberg på Växthuset Linds. Nallar, hundar och stjärnformade gravprydnader säljer.

– Man köper mer färdigt i dag, förr gjorde man oftare kransarna själv, säger Johanna Stenström, och berättar att hon till helgen brukar besöka sin farfar i minneslunden på Allhelgonakapellet med en krans eller ett hjärta.

Där håller Visby domkyrkoförsamling öppet på lördag. Cecilia Nyberg är domkyrkokaplan och hon kommer att predika, samt sjunga i oratoriekören, i domkyrkan på söndag.

– När folk sätter ljus på gravarna är det hoppfullt och ett tecken på att ljuset övervinner mörkret, säger hon.

Cecilia Nyberg menar att allhelgonahelgen är en familjehögtid, där öns kyrkor står öppna för alla.

– Man bär varandra och behöver inte vara ensam i sin ensamhet – det finns ett nätverk som bär, oavsett om man har familjen nära eller långt borta, säger hon.

I sitt jobb möter hon mycket glädje, men också människor i sorg som har mist en nära anhörig eller vän.

– Ibland gör man allra bäst i att bara finnas närvarande, se och lyssna. Jag tror att lyssnandet och mötet är viktigt, säger hon.

Cecilia Nyberg menar att sorgen måste få ta den tid den behöver för att bearbetas.

– Det blir ett sår och det måste få ta sin tid för att läkas. Förr sa man att man hade ett sorgeår, det är inte så dumt att tänka så, säger hon.

Hennes råd är att vara snäll mot sig själv, när sorgen blir tung att bära. Och att ta hjälp genom möten med andra människor.

– Är man i akut sorg kan man behöva någon som kan lyssna, säger hon och berättar att kyrkans församlingar har sorgegrupper och personal som går att boka personliga samtal med.

För den som står bredvid någon som drabbats av sorg ger hon rådet att försiktigt våga visa att man bryr sig, eftersom hon tror att många längtar efter ett förtroendefullt samtal och att bli lyssnade på.

– Gå och knacka på och fråga om de vill tända ett ljus eller kanske ta en kopp kaffe. Bara att någon har knackat på ens dörr kan betyda jättemycket, säger Cecilia Nyberg.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!