Den 28 februari 1986 sköts Sveriges statsminister, Olof Palme, till döds i korsningen av Sveavägen och Tunnelgatan i Stockholm.”
I dag arbetar Britt-Marie Forslund på svenska ambassaden i Washington men var pressekreterare på Socialdemokraternas partihögkvarter på Sveavägen i Stockholm mellan 1976 och 1988. Socialdemokraternas presschef på den tiden hette Leif Gustafson, bördig från Gotland.
Britt-Marie minns den dagen, eller snarare natten, som i går:
– Jag sov när telefonen ringde. Eftersom presschefen var på skidsemester och detta var före mobiltelefonernas tid, så hade jag telefonen vid sängen om media skulle höra av sig.
Det var runt ett-tiden som dåvarande partisekreteraren, Bo Toresson, ringde. Han sa att Olof hade blivit skjuten. Britt-Maries motfråga var given; hur svårt skadad är han?
– Det blev någon sekunds tystnad och sen de ofattbara orden: ”Han är död”. Bosse bad mig jaga reda på Leif för att få honom tillbaka till Stockholm så fort som möjligt.
Leif Gustafson befann sig i en stuga utan telefon, men stugbyn ägdes av någon som kände någon som kände någon inom SSU.
Det blev ganska många telefonsamtal till sömniga människor innan hon fick Leif i luren.
– Jag var bäraren av de förfärliga nyheterna till många den natten, säger hon.
Hur reagerade du personligen?
– Chock, bestörtning, det kan inte vara sant, var omedelbara reaktioner. Jag hade dock en uppgift som måste genomföras, vilket krävde att känslorna fick stå tillbaka just då. Bara några dagar före mordet hade vi haft ett möte mellan Olof och den Socialdemokratiska pressens chefredaktörer. Det kändes helt overkligt att Olof var borta.
Vilken var din största och svåraste utmaning under mordnatten?
– Att jag inte hade någon annan person i min omedelbara närhet förrän jag träffade kollegor på Sveavägen 68 senare under natten/morgonen. Det var nog det svåraste. Det var inte heller helt lätt att tala om för dem jag ringde att Sveriges statsminister var mördad utan att kunna svara på någon fråga om vem eller varför.
Hur var din relation till Olof Palme?
– Jag var en i gruppen av hans politiska medarbetare. Han var en av de intelligentaste och mest snabbtänkta människor jag någonsin mött. Han förväntade sig att vi la ner själ och hjärta i jobbet, men var också en omtänksam chef. Jag fyllde år under en politisk miniturné 1982. Olof och Lisbet uppvaktade på morgonen med sång och blommor. Jag hade inte nämnt att det var min födelsedag, men han höll reda på sådant