För Magnus Ahlsten var det en helt vanlig dag på jobbet. Han var ensam i det stora hönshuset på andra sidan vägen, mittemot barndomshemmet och gården i Alva som han driver tillsammans med sin fru Ilse Hallgren. Magnus skulle köra ut gödsel, men en skrapa hade hamnat snett.
- Jag lyfte på gallret och tänkte att jag måste stänga av skruven, men gjorde inte det, säger Magnus Ahlsten och lägger upp stumpen som återstår av vänster ben på köksbordet.
Det var lördag, han skulle skynda sig för att åka på barnkalas, och kände sig trött och stressad. 17 miljoner har investerats i gård och biogasprojekt, varav 9 miljoner är belånade med gården som säkerhet. Tankarna var därför på annat håll.
Maldes sönder
Magnus Ahlsten satte sig grensle över skruven för att rätta till skrapan som låg snett, men slant med vänster ben.
- Jag såg benet matas in i skruven och hur foten maldes sönder. Jag ryckte och slet och efter ett par sekunder kom jag loss.
Då var hela vaden och foten söndermalda, säger Magnus Ahlsten.
Under den korta tiden passerade tankarna genom hans huvud. Mest rädd var han att benet skulle linda sig runt skruven.
- Då hade benet ryckts av vid ljumsken och jag hade förblött, säger Magnus Ahlsten.
Smärtan var outhärdlig. Han skrek och grät, kastade sig på rygg och försökte hålla upp benet för att blockera smärtan och minska blodförlusten.
Larmade själv
Han kunde få fram mobiltelefonen ur bröstfickan och ringde 112, men samtalet bröts. Han ringde Ilse, som satt på gräsklipparen och därför inte svarade.
- Jag var beredd att sätta mig i traktorn och själv köra upp till stora vägen, säger Magnus Ahlsten.
Mödosamt lyckades han till slut ringa sin mamma.
Hon var först på plats, men för att undvika att hon skulle svimma vände hon och ställde sig vid stora vägen för att visa ambulansen vägen. Nu svarade SOS, men de var byråkratiska och repeterade bara hans telefonnummer. Magnus la på.
När de ringde tillbaka såg han att Ilse försökte ringa. Trots smärtan och de svåra skadorna hade Magnus Ahlsten sinnesnärvaro nog att koppla ihop samtalen från ambulansen och Ilse. Hjälpen var på väg.
Återställd
Ambulansen från Hemse hann bara in runt hörnet på hönshuset, så var även ambulanshelikoptern från Visby på plats.
- Jag blev sövd. Jag kommer ihåg att helikoptern lyfte. När jag vaknade upp såg jag korridorerna på lasarettet, säger Magnus Ahlsten.
Själv förstod han tidigt att benet inte skulle gå att rädda.
"Har tur"
- Alla är så bekymrade över att man ska vara ledsen. Men jag är ingen fotbollsspelare som behöver mitt ben. Jag behöver bara ta mig från A till B, men kryckorna är fruktansvärt jobbiga, säger Magnus Ahlsten.
Fem veckor och åtta operationer senare är Magnus Ahlsten glad att han lever.
- Jag har tur. Det är närmare till döden än man kan tro.
Livet går vidare. Om än lite haltande, i väntan på protes. På morgnarna brukar Ilse titta på Magnus ben som är borta.
- Det är ledsamt, men man kan inte backa tiden, säger hon.