Jenny Johansson i Anga kallar sig "Transmamman" när hon föreläser om att vara flrälder till ett transsexuellt barn. Hon har prisats för sitt engagemang och fortsätter ofötrutet att sprida sitt budskap.
DU&JAG i poddformat – klicka här!
DU&JAG
Det var uppenbart att något inte stod rätt till med hennes dotter, hon som så småningom skulle bli en han. Sådant känner en förälder.
Redan i tidig ålder hade barnet svårt att sova, reds av ångest, skar sig i armarna…livet var helt enkelt skit.
Jenny försökte förstå vad det var som tyngde, låg vaken om nätterna och funderade, försökte prata och ställa frågor.
Tankarna började småningom gro, kanske kände sig dottern som en pojke.
– En gång frågade jag rakt ut, det var en känsla jag hade. Jag märkte att han inte gillade sin kropp men han bara slog bara ifrån sig.
Tills den där dagen då Love lade en dagbok framför mamma Jenny som i samma stund fick facit i klarspråk:
”Jag heter Love och är elva år. Jag är en kille, men min familj tror jag är en tjej. De fattar ingenting”.
Hon berättar, Jenny, där vi sitter i köket i Anga.
Det är några veckor sedan hon prisades på Pride-festivalen i Stockholm. Av FPES, Föreningen för transpersoner, tilldelades hon ”Hjältepriset 2022” för sitt sätt att lyfta ämnet i media och under föreläsningar.
Hon har låtit sig intervjuas förr, nu gör hon det igen, för att det är viktigt. Berättar om den sten som föll från hennes bröst när hon i dagboken fick svart på vitt.
Hur allt plötsligt klarnade, hur bitarna passade ihop, hur allt hon bara anat med ens fick tydligare konturer och det mesta hon kände var lättnad.
– Det var verkligen så, det var ett svar på varför han mått som han gjort, hans riktiga jag var fångat i en flickas kropp. Nu hade vi något att förhålla oss till och utgå ifrån.
Men i samma stund kom också en helt annan oro. För så var det, allt var förstås inte över.
På gården i Anga, dit familjen flyttade i december 2018, går hästar, höns, hundar, katter och lamm. Mer korrekt är det gutefår från den besättning som räddades till Lilla Karlsö en gång i tiden och där hennes farfars bror Werner Larsson var inblandad.
Hon har rötter på Fårö, nämligen, Jenny.
Låt vara att hon föddes i Afrika, växte upp i Stockholm och de senaste knappa 20 åren bott i Västra Götaland. Men:
– Jag var här varje sommarlov som liten, farfar bodde vid Sudersand och Gotland har alltid känts som min fasta punkt i livet.
Farfars far hette för övrigt Marcus Larsson, känd för att ha planterat tallar på Ulla Hau så att inte flygsanden skulle blåsa undan i stormbyarna.
Att de alls flyttade till ön har med tidens gång att göra. Jenny blev 2016 svårt sjuk i inflammatorisk bröstcancer, en sjukdom hon tog sig hel ur men som också födde många tankar:
– När är egentligen tiden den rätta för att göra det där man tänkt så länge? För mig fanns det inte längre någon tvekan.
Det blev Anga för att de fick tag i en gård där. Bra, tycker hon. Anga är som Fårö var förr, Fårö i dag är arkitektritade villor, massor av turister och långt från hennes barndoms landsbygd.
Här i öster känner hon igen sig, här känner sig familjen hemma.
Jenny Johansson tilldelades "Hjältepriset 2022" av transföreningen FPES under Pridefestivalen i Stockholm i augusti.
Tidigare tjänstgjorde Jenny som verksamhetsledare för RFSL i Borås kommun, nu är hon sin egen. Hon bygger tun och grindar, ett intresse sprunget ur barndomssomrarna.
I de sammanhangen kallar hon sig ”Tunar-Jenny”.
I det sammanhang den här intervjun bottnar i är hon däremot känd som ”Transmamman”, mamma till en transperson.
Hon kände, efter det hon och familjen gått igenom, att hon kunde och ville vara till stöd för andra. Kanske hade hon en berättelse som kan hjälpa och leda rätt.
Så hon tog kontakt med ABF Gotland som tände på idén, 2019 gjorde hon de första föreläsningarna om sin kamp som förälder till ett transsexuellt barn.
Sedan vet vi vad som hände, pandemin kom och ”Transmamman” tvingades läggas på is. Att göra digitala föreläsningar har aldrig varit aktuellt.
– Det bygger så mycket på närhet och att man kan prata efteråt, ungdomar som lyssnat har kommit fram och sagt ”Jag önskar att du var min mamma”. Det blir många kramar och tårar.
Låt oss nu ta oss nära tio år bakåt i tiden, till den dag hon fick den där dagboken presenterad för sig, då jorden fick en knuff och en tyngd till dels föll från hennes axlar.
Men allt var som sagt verkligen inte över. Lättnaden ersattes med oro för framtiden och framför allt var det bara inom den närmast familjen Love kommit ut.
Hos sin pappa, som Jenny separerat från flera år tidigare, levde han som flicka och låtsades att allt var som vanligt.
– Han levde dubbelliv, helt enkelt. Tjejkläder där och i skolan, mjukisbyxor hos mig.
Hästar, hundar, katter och lamm finns på gården i Anga dit familjen för fyra år sedan flyttade från Västra Götaland.
Nu, 2014, började kampen för hennes dotter som nu blivit en son, kampen för att få en könsutredning och i förlängningen möjligen en könskorrigering.
Men också att få omgivningen att förstå, acceptera och för all del skulle även hon landa i det nya.
– Love hade haft tid att fundera, googla, läsa och sätta sig in i allt, han rabblade regler, paragrafer och FN:s barnkonvention medan jag försökte hantera all information som sköljde över mig.
Bland det första hon gjorde, säger hon, var att köra in till stan, Borås, och köpa kalsonger och killtröjor på H&M.
– Jag hade väl i min enfald tänkt att det var en fas som skulle gå över, om det nu var som jag anade. Men när det väl blev sagt var jag helt fokuserad på honom och lade mitt eget åt sidan.
Frågorna och funderingarna var många. Hur skulle sonen få hjälp, hur skulle hon och övriga familjen klara av att säga ”han” istället för ”hon” och hur skulle de berätta för vänner och bekanta.
Även om det var kolossalt svårt gick det ändå hyggligt enkelt att vänja sig, de rättade varandra (”Nej, nu sa du hon!"), Jenny, hennes man (som inte är barnens pappa) och brorsan, som, har det visat sig, känt till Loves hemlighet länge.
Men hur skulle hon omgivningen informeras? Hon var rädd för tänkta kommentarer; ”Jaså, sånt där är modernt nu, det går över” och ”Har du verkligen gått på det där!?”.
På Loves 14-årsdag skrev hon ett långt inlägg på Facebook, godkänt av sonen, där läget förklarades. Det visade sig att inte särskilt många ifrågasatte den nya verkligheten. Hon överöstes faktiskt av nätkärlek.
Bland annat ringde en äldre släkting, en kvinna som förtroligt berättade att hon aldrig skulle gift sig en man om det inte var av tiden tvunget.
Sådant värmde och värmer.
Och i Anga finns tryggheten. Love har accepterats som den han är, ”tjena grabbar” säger grannarna sedan den dag familjen flyttade in, inga konstigheter.
DU&JAG, Jenny Johansson.
Alla är inte lika öppet sinnade. Jenny har mött många vars anhöriga förskjutit och tagit avstånd, mött transpersoner som tillsänts långa brev med budskapet att hon eller han aldrig någonsin kommer att accepteras av familj och släkt.
I den egna familjen fanns pappan, nu avliden, som inte accepterade och Jenny har brutit kontakten med vissa ur sitt förflutna, de som sagt ”jag kommer ändå alltid att säga ”hon” och som fortsatt kalla honom för det tidigare flicknamnet.
Du ger inte mycket för trångsynthet?
– Nej, det är bara att knipsa av. Om det inte accepterar mig och oss, varför ska jag acceptera dem? som hon säger.
Internet är bra på många sätt, det ger möjlighet till information och att hitta likasinnade, samtidigt är det en kanal för hat och okvädningsord. Sådan gör Jenny orolig för framtiden å sonens vägnar.
Svårt var, där de tidigare bodde, att få hjälp. I Västra Götaland togs barnet inte emot av BUP – barn- och ungdomspsykiatrin – om inte båda föräldrarna var överens, vilket de alltså inte var i detta fall.
Reglerna för att få göra en könsutredning var heller inte på familjens sida. Vid tiden var vederbörande tvungen att ha fyllt 16, Love var bara elva.
– Förstår du, ett halvt liv fram i tiden. Det är som att jag skulle få vänta till jag blir 80!
Reglerna kom dock att ändras och för två år sedan, då Love var 18, fick han verkligen diagnosen ”könsinkongruens” efter fyra års utredning, svart på vitt att kön och kropp inte stämmer överens.
I dag har han påbörjat testosteronbehandling och har opererat bort brösten.
Husets hundar lyssnade noggrant under intervjun.
Men resan har så klart varit lång. Suicidförsök och en helvetes skoltid. Ibland ringde sonen hem och grät för att han fortsatte att kallas ”hon” och lärarna envisades med att använda hans flicknamn.
Att ändra i klasslistan tog tid, och idrotten var horribel. I en klass genomfördes omröstning om han ansågs vara en tjej eller kille. Tjej-sidan vann.
– Ingen anpassning, inget eget omklädningsrum, hans chest binder, som trycker in brösten, gjorde att han hade svårt att bli andfådd, ingen anpassning gjordes heller till det. Han gick så klart inte på en enda idrottslektion och fick följaktligen heller inte något betyg i ämnet.
Sedan de kom till Gotland har dock allt blivit lättare. Hon märker en helt annan öppenhet här på ön. Är han en ”han” så är han en ”han”, inga konstigheter. Gotland har kommit långt i de här frågorna.
Jenny säger att hon med tiden hunnit ifatt och att det som inte längre är så nytt har landat inom henne.
I början kände hon sorg, det erkänner hon.
– Jag var själv pojkflicka när jag växte upp, nu var det så gulligt med alla tjejsaker i hemmet. Men också en sorg över att han inte kan bli biologisk förälder, men annars…jo, jag har kommit över allt det där. Jag har två söner nu, det är helt naturligt.
Och med tiden har du utvecklats till aktivist, är det så?
– Ja, aktivist i kampen för acceptans, för att skolan ska följa skollagen, grundlagen och FN:s barnkonvention, kampen för könsbekräftande vård och för att klara vardagen mellan besöken hos könsutredningsteamet.
Hon är stolt, säger hon. En stolt transmamma.
– Stolt över att han vågar vara sig själv. När jag växte upp var mycket konstigt, i dag går det att ta reda på allt och hitta grupper och communitys så ingenting är egentligen konstigt längre. Borde i alla fall inte vara.
Jenny Johansson i Anga kallar sig "Transmamman" när hon föreläser om att vara förälder till ett transsexuellt barn. Hon har prisats för sitt engagemang och fortsätter oförtrutet att sprida sitt budskap.
Hon är del i ett just startat nätverk på Facebook; ”Stolta föräldrar till HBTQI-personer”. Där ska undrande vårdnadshavare kunna få stöd och hjälp.
– Det finns många ställen att höra av sig till för den som är orolig eller fundersam. BUP, Fenix, den här Facebook-gruppen eller direkt till mig. Det är viktigt att lätta hjärtat och känna att man inte är ensam, ingen är faktiskt ensam.
Det kan vara lätt att skuldbelägga sig, säger hon. Hon själv har gjort det.
– Att jag inte fattade! Jag tänkte att det var skilsmässan…den spelade kanske också in, men tänk om jag förstått vad som rörde sig inom honom. Jag kan se det nu i efterhand, det är så lätt att vara efterklok.
Transsexualism kännetecknas av en motsättning mellan individens biologiska kön och den av individen upplevda könsidentiteten, ”jag är en man instängd i en kvinnas kropp”. Diagnos och behandling är en omfattande procedur (bland annat medicinsk, psykiatrisk, psykologisk, kirurgisk och juridisk) som ofta tar flera år. Varje år ges omkring 60 personer i Sverige nytt juridiskt kön.