Therese Vikman flyttade till Gotland 2016, i dag bor hon sedan två år i Anga med sin man och deras två barn.
Det var 2016 som ett nytt kapitel började i Therese Vikmans liv. Hon och hennes familj bytte Stockholm mot Gotland när de bosatte sig permanent i sommarhuset i Hörsne.
Bakom sig lämnade Therese en mångårig karriär som designer för flera välkända modeföretag. Men hon hade tröttnat, både på storstadsstressen och den industri som hon verkade inom – något vi snart ska återkomma till.
Maken John (Jakobsson), som även är konstnär, fick jobb på Gotland som stenkonservator. Therese kände ingen brådska kring vad hon själv skulle syssla med. Inkomsten från ett arbete räckte för familjen. Efter en tid startade hon eget företag och började ta olika uppdrag inom grafisk design.
Första åren bodde de i Hörsne. Men en längtan fanns efter en plats mer större tomt och mer ytor.
– Det var mitt i pandemin och helt galet. Det var huggsexa på marknaden, husen försvann ju framför näsan på en.
Till slut dök det i alla fall upp – ett hus i Anga med stort behov av kärlek.
– Det var riktigt illa. Taket läckte in och...ja, det var mycket vi behövde göra för att ens kunna bo här. Men vår grej är lite att trolla med knäna.
Therese och John började med att byta plats på i princip allt i det lilla huset. Med mycket återbruk och kreativa lösningar har de byggt sitt hem.
Odling är ett stort intresse. I utkanten av tomten vill Therese och maken John skapa en skogsträdgård, ett arbete som dock får ta sin tid, menar Therese.
Med nästan en hektar stor tomt i sina händer vill Therese och John skapa en skogsträdgård. Ett ätbart ekosystem som ger frukt, bär, nötter och perenna grönsaker. Tillsammans med allt annat de vill skapa i omgivningarna kan det ta många år innan allt är klart – om det någonsin blir det.
– Nu har vi hunnit bo här i över två år. Allt får ta sin tid. Man ska hålla som människa också, säger Therese.
Var kommer den här filosofin ifrån, har du alltid levt så?
– Nej, verkligen inte. Jag har levt i raketfart. Det är sedan jag fick barn som jag fick en annan syn på tid.
Hon fortsätter:
– Hur ska jag beskriva...det kommer tydliga faser i livet. Jag kände ett jättestort behov av utrymme, något som jag inte kunde få i Stockholm. Det låter väl klyschigt. Men här kan jag vara kreativ, jag kan måla om möbler och jag kan laga mat av det vi odlar i trädgården.
Therese, som är uppvuxen i Uppland, har bott på Gotland tidigare i livet, åren 2004-2007. Det var under den tiden, när hon pluggade industridesign på Campus Gotland, som hon lärde känna John – som är uppvuxen i Vallstena.
Bilder på trädgården, från Therese Vikmans Instagramkonto.
Tillbaka på ön har Therese de senaste åren vidareutbildat sig, bland annat inom ekologisk odling, cirkulär design och hållbar varumärkesstrategi. Odlingen är en del av livsstilen, för hela familjen, och knyter på sätt an till det som Therese jobbar med. Bland annat genom Instagramkontot Suderbruket.
– Själva odlingen är min fritidssyssla, fredad från all business, även om jag delar med mig av det på sociala medier. Det började med en blogg, som då hette Plåthuset, som jag startade i samband med flytten till ön. Bloggen gav mig i sin tur många följare på Instagram. Tack vare det har jag fått många av mina kunder och värdefulla kontakter.
När Therese begärde tjänstledigt från sin anställning, 2016, hade hon arbetat inom modebranschen i tio år.
Hon hade börjat reflektera mer och mer över vilka avtryck som arbetet med så kallad ”fast-fashion” förde med sig. Något som blev tydligare på någon av alla långväga jobbresor med besök i fabrikerna där den svenska klädkedjans produkter tillverkas.
– Blickarna som man knappt fick. De som arbetade i fabrikerna vågade oftast inte titta på oss som kom på besök från huvudkontoret. Det var inga dåliga förhållanden eller så, men kontrasterna kändes absurda. Hantverket är detsamma oavsett var det görs, det är ju inga robotar tillverkar saker på löpande band – det är människor. Varenda liten pryl är ett otroligt handarbete – sen ser man det hemma i butikerna där det säljs för ingenting! Det går inte ihop.
Therese Vikman med den första av flera klänningar inom det nya varumärket Flikk archive.
Sommaren 2018 och den extrema torkan blev ytterligare en ögonöppnare, berättar Therese.
– Det var nog då jag på riktigt kunde förstå vad hållbarhet betyder, på djupet, och vilket samband allting har när den egna brunnen sinar och köksträdgården vissnar ner. Det kommer så nära inpå livet. Och att det vi försöker göra åt problemen inte räcker.
Kan du utveckla?
– Det är lätt att nöja sig och tänka: 'Jag köper loppiskläder ibland, och jag lämnar in för återvinning' för mig är det att bara skrapa på ytan. Det finns olika hållbarhetsmärkningar inom modeindustrin, till exempel 'conscious eller recycled', som ger ett sken av att vara något slags kretslopp. Återvunnen polyester som används till textilier kommer oftast från petflaskor. Det betyder färre gamla flaskor som kan återvinnas till nya flaskor – där efterfrågan ju kvarstår. Då får i stället nya flaskor göras av råvara, alltså olja.
Men det finns ett ljus i tunneln, bortom ”greenwashing” och ekot i modevärldens löften om hållbara val för konsumenterna.
– Det har hänt något de senaste åren, och det kommer att hända mer. Det väntas betydligt tuffare EU-krav på produkter där man i princip ska kunna spåra varje detalj på en vara. Det kommer att ge konsumenten mer makt och öppna för en mer hållbar produktion.
Therese använder tyger från second hand, som gamla påslakan och gardiner, för att skapa nya kläder inom det egna varumärket Flikk. Plaggen sys upp av ett företag i Göteborg.
Mer i detalj kommer det krävas så kallade digitala produktpass, med syfte att synliggöra all relevant data under produktens livscykel. Genom att scanna en kod ska konsumenterna få hållbarhetsinformation om den aktuella produkten, bland annat då om klimatavtryck, återvinningsbarhet, reparerbarhet, samt om de komponenter som ingår.
Att industrin på riktigt tycks ta hållbarhetsfrågorna på allvar har gjort att Therese återupptagit sin egna kläddesign. Det senaste året har hon byggt upp ”slow fashion”-varumärket Flikk archive.
Med tyger från second hand, som gamla påslakan och gardiner, skapar hon en design som sys upp av ett företag i Göteborg. Det första plagget är en lång omlottklänning som ska tillverkas i flera exemplar men i olika slags återbrukstyger.
– Marknaden känns mycket mer redo nu jämfört med för bara tio år sedan. Sen förstår jag att alla inte kommer att ha råd att köpa mina kläder, jag har ju helt andra kostnader eftersom jag syr upp i Sverige. Hållbarhet är en investering i framtiden och investeringar kostar.
Vilket råd till ”vanliga” konsumenter?
– Framför allt att vi inte behöver köpa en massa nya kläder – det finns redan så det räcker och blir över.