Kerstin, som egentligen heter något annat, bor i en lägenhet i centrala Visby. För bara någon månad sedan bodde hon tillsammans med sin systerdotter som vi kan kalla Petra. Petra, som i dag är närmare 40 år, har sedan 16-årsåldern lidit av ett narkotikamissbruk.
Redan i tidiga tonåren hade Petra det körigt hemma i Stockholm. När hon fyllde femton fick hon därför flytta till Kerstin på Gotland. Men mosterns regler blev för krävande för Petra och efter en termin flyttade tonåringen tillbaka till sin mamma på fastlandet. Där gick det snabbt utför och som 16-åring hade hon fastnat i ett narkotikaberoende.
Mostern försökte så gott hon kunde stötta henne på distans, men det var lättare sagt än gjort.
När Petra var i 20-årsåldern träffade hon en kille som var tablettmissbrukare. Strax därpå tog även hon steget till tyngre droger. Förhållandet blev allt mer stormigt och paret flyttade ofta. År 2014 gick flyttlasset till Gotland och Visby. Till en början tänkte Kerstin att det skulle innebära en vändpunkt för systerdottern.
– Då kände jag att nu har hon äntligen kommit rätt. Närmare släkt och vänner. Det kändes jättebra, berättar hon.
Vi träffas hemma i Kerstins kök en solig dag på sensommaren. Anledningen till att hon vill dela med sig av familjens historia är för att visa hur narkotikan påverkar inte bara enskilda individer utan även de närstående. För hennes del har systerdotterns missbruk inneburit många vakna nätter och stor oro.
Kerstin berättar att situationen däremot förändrades när Petra och pojkvännen fick barn. Då slutade Petra med drogerna medan pappan inte hade lika lätt för att ta sig ur missbruket. Ett år efter flytten till Gotland dog han av en överdos. Det tog hårt på Petra och hon började åter att ta både tabletter och sprutor. Familjen märkte snabbt att något hade förändrats.
– Vi förstod att något inte var bra. Hon var stirrig och virrig och det var sådan stress. Hon var alltid påväg någonstans, berättar Kerstin.
En dag hade systerdottern oväntat åkt tillbaka till Stockholm. Tre av sina fyra barn hade hon lämnat hos Kerstins mamma. Alltså Petras mormor. I över en vecka tog mormorn hand om barnbarnen tills Petra utan förvarning kom tillbaka igen. Dock fortsatte hon i samma spår och efter några månader gjorde Kerstin en orosanmälan.
– Jag förstod att barnen mådde dåligt. De sa "Mamma är så konstig".
I mars 2017 beslutade socialtjänsten att Kerstin skulle omhänderta barnen och efter en lång intervju fick hon bli akut familjehem. Men det var bara en tillfällig lösning under fyra månader.
Socialtjänsten beslutade sedan att barnen skulle placeras i olika familjehem. Två av dem fick flytta tillsammans medan de andra två hamnade på varsina håll. Något som Kerstin kritiserar i dag.
– Man gör inte så med barn. Man drar inte bara upp dem och splittrar dem. Och de sa att jag var för gammal för att ta hand om dem.
Kerstin ställer sig också negativ till andra aspekter av hur ärendet har hanterats. Hon säger att barnen har haft mellan fem och sex olika handläggare under åren, samt att de som anhöriga knappt har fått någon hjälp.
– Det borde finnas någon form av stödträffar för anhöriga. Vi har inte blivit erbjudna något anhörigstöd. Och det jag har varit ute efter är en öppen dialog mellan oss anhöriga och socialen. Vi vet hur personen, i det här fallet Petra, fungerar medan de besitter annan kunskap kring narkotika och missbruk. Om vi skulle haft en öppen dialog kring Petras situation skulle nog åtgärder och vård kunna sättas in fortare. Jag hade önskat att de hade plockat in henne när de märkte att hon var på väg in i ett missbruk. Och i dag skulle jag vilja att hon får komma in ett år på behandling, säger Kerstin.
I skrivande stund har Petra varken bostad eller arbete. Hennes två söner bor tillsammans på fastlandet och döttrarna bor tillsammans på Gotland. Men Kerstins kontakt med barnen och med Petra är inte vad den var förut.
– Det sprack när barnen flyttade. Drogerna är ett helvete. Som splittrar en familj såhär. Vi i familjen har försakat så mycket. Drogerna drabbar inte bara familjen utan alla i samhället.