Gertrud Boström är en Visbyprofil som känns igen av många. Att hon är pensionär sedan många år har inte medfört att hon slutat jobba. Sedan 20 år tillbaka återfinns hon varje tisdag och fredag i tjänst på Röda korsets Kupan på Norra Hansegatan. Hon har receptet klart hur man ska kunna hålla sig i gång långt upp i åren.
– Man ska ligga i som sjutton och jobba och ha sig. Inte sätta sig till och tycka synd om sig själv.
Själv börjar hon sedan många år dagen med att läsa färska Gotlands Allehanda. GA träffade henne på Kupan.
– Här ska jag bli kvar så länge jag orkar. Jag har arbetslust och har affärsblod i ådrorna. Farfar var landhandlare i Barlingbo, farbröderna hade affärer i Väte och Hejde och pappa sålde lantbruksmaskiner.
Gertrud Boström föddes på Ihre gård där fadern då var förman. Sedan ambulerade familjen mellan några olika gårdar innan fadern byggde hus vid Sylfaste, som då också var en järnvägsstation. En gård vars marker återfanns i tre socknar.
– Jag var skriven i Barlingbo, huset låg i Follingbo och en del av marken i Endre.
Gertrud berättar gärna om svunna tider, "pratkvarn" kallar hon sig själv, och minnet är skarpt. Efter skolan började arbetslivet. Att snabbt få anställning var dåförtiden oftast inget större problem. Gertrud började i närområdet, i affären vid Sylfaste, och med mycket ansvar.
– Den hade då arrenderats ut till två pojkar, men de blev inkallade. Jag fick som 17-åring stå för det, annars fick de stänga.
Arbetslivet fortsatte vid Jakobssons lanthandel i Stenkumla och gamla Tempo i Hästbacken i Visby och under krigsåren jobbade hon vid gamla Andelsslakteriet. En viktig arbetsplats ur en speciell synvinkel skulle det visa sig. Ett ångvärmt element hade börjat läcka och slakteriet skickade efter en montör.
– Det var min (blivande) man.
Gertrud och Anders var sedan gifta i 64 år. De bodde i Fårösund innan de flyttade till Visby 1964 och köpte hus på Nygatan. Gertrud var då arbetslös, men inte särskilt länge. Hon ringde en tjänsteman på länsstyrelsen som hon hört namnet på och frågade om han hade något jobb.
– Kan du skriva maskin, frågade han, nej svarade jag. Kan du börja på måndag löd nästa fråga.
Det kunde hon och sedan var hon kvar vid länsstyrelsen, främst fastighetsavdelningen, till pensioneringen.
I början åkte hon därefter ofta till sommarstugan vid Ihreviken men överlät den på sonen.
– Då ville jag syssla med något, jag är en typ som håller i gång.
Lösningen blev Kupan. Där har hon nu verkat i 20 år, främst med prissättning av varor, bland annat husgeråd och tavlor.
– Jag bestämmer priset, fastslår Gertrud.
Särskilt vad det gäller tavlor.
– Många känner inte till våra Gotlandskonstnärer. Det blir en vana vad det kostar, i dag har jag prissatt en himla massa vitt stickgarn.
Hon framhåller att priset handlar om en avvägning eftersom verksamheten är second hand och sakerna ska vara billiga i grunden. Men om det dyker upp något som hon misstänker är av större värde ropar hon in "förstärkning" och man kollar noggrannare vad som är ett lämpligt pris.
Själv köper hon numera sällan eller aldrig något till sig själv.
– Jag är inte sugen, har fullt hemma. Jag städar i stället bort en massa och tar hit en påse då och då.
På Kupan mitt bland alla prylar (julsakerna är redan slut) trivs hon utmärkt och hoppas kunna jobba kvar till hundraårsdagen. Gertrud Boström:
– Här blir jag kvar så länge jag orkar.