Jörgen Olsson och hans son Joakim är tredje och fjärde generationen på gården i Norra Kvinneby på Ölands östra kust.
Alldeles intill breder Alvaret ut sig, det karga naturreservatet som år 2000 upptogs på Unescos världsarvslista.
På gården – belägen på naturbetesmark alldeles vid Frösslundabäcken, vilket avvattnar två mossar på Alvaret – finns 120 mjölkande kor och drygt 400 djur totalt.
Det är våren efter en torr sommar och höst när GT hälsar på och oron för ännu en säsong med vattenbrist är påtaglig:
– I slutet på april, när gäddorna lekt färdigt, dämmer vi upp längre ner i bäcken. Det sparar i alla fall någon månad, det är onödigt att vatten rinner ut i Östersjön, säger Jörgen Olsson.
Ölänningarna har alltid varit rädda för att vattnet ska ta slut. Men fram till i fjol har det alltid ordnat sig med regn och snö som rättat till grundvattennivåerna.
Men 2016 blev någonting helt annat, bäckar och diken låg torra redan i februari.
Gårdens tre brunnar kunde inte leverera som de tidigare gjort och med så många djur som i snitt dricker 50 liter per dygn blev goda råd dyra.
– Om vi inte köpt den där boxen hade det aldrig gått, säger Jörgen.
Den bag-in-box-liknande flexitanken inhandlades av Mörbylånga kommun för 8 000 kronor och fylldes varannan dag med 26 kubikmeter vatten, levererat till gården med tankbil från Kalmar.
Detta vatten, tillsammans med det som trots allt rann till i egna brunnar, gjorde att Olssons slapp ta till nödslakt och krissituationen reddes ut med ett nödrop.
Vi ska återkomma till gården i Norra Kvinneby i den här artikeln.
Farhågorna hade funnits länge i Mörbylånga och arbetet med att säkra kommunens dricksvatten för framtiden var redan långt gånget. Vattenskyddsområden hade säkrats och avsaltningsanläggningar hade diskuterats.
Men våren och sommaren 2016 drevs allting till sin spets efter att de första tydliga tecknen på att allt inte stod rätt till visat sig redan hösten 2015.
Henrik Yngvesson (M) är kommunfullmäktiges ordförande i Mörbylånga:
– Det scenario vi möjligen väntat oss tio, femton, kanske tjugo år fram i tiden var plötsligt här, säger han.
Den dagen vi träffas är full av möten i såväl det tegelgula kommunhuset som i grannkommunen Kalmar. Dit tar det dryga halvtimmen, via den sex kilometer långa Ölandsbron.
Henrik Yngvesson beskriver fjolåret som ett slags uppvaknande.
– I år är vi mer förberedda och har ett helt annat utgångsläge, säger han.
Öland i april är, liksom grannön Gotland, en lugn plats. Det är ännu någon månad till de första turisterna kommer och tre månader till mängden når sin kulmen.
På Öland finns 25 000 permanentboende, 15 000 av dem i Mörbylånga. Den siffran tiodubblas under sommarmånaderna. Under juli är det som allra flest, runt 300 000 personer på den 14 mil långa ön.
Detta fick fullmäktigeledamoten Pia Schröder, tidigare moderat men i dag politisk vilde, att i samband med en interpellation till Henrik Yngvesson i maj ifjol lansera idén att faktiskt begränsa turismen.
– Att vädja till turisterna att inte resa hit är den möjlighet som finns. Det är nödläge nu, sade hon då.
Schröder fick dock inget gehör. ”Om vi ger dem vatten men inget att leva av har vi snart inga invånare på Öland”, var Yngvessons åsikt.
Än i dag håller dock Pia Schröder fast vid sin ståndpunkt. På ett kafé i Färjestaden utvecklar hon sina åsikter:
– Det finns en strutsmentalitet här i kommunen, talar man inte om problemen så finns de inte. Men turismen kan inte vara en helig ko, menar hon.
Hon inser förstås, säger hon, att det inte går att stänga ön för besökare, men varför inte en slags vägtull som hjälp för kommunen att betala vattennotan.
– Det låter fint att ha varit på Öland, det är billigt att resa hit, men många tänker inte på hur skört allting är. Samtidigt satsar kommunen på att locka än fler turister till ön, vilket jag anser oförsvarbart tills vattenfrågan lösts. Det håller inte att vänta på regnet och ropa ”hallelujah” när det kommer, säger hon.
Genom informationskampanjer fick man dock besökarna att ta vattenbristen på allvar. När året var slut kunde en 20-procentig minskning av den kommunala vattenförbrukningen jämfört med året före noteras.
Schröder befarar att det var ett nyhetens behag.
– Ett år kan det vara lite kul att hjälpa till, men sedan? Hyr jag en stuga för 8 000 så vill jag inte komma till ett sparbeting!
Nu åter till fjolåret. Det allvarliga läget fick Mörbylånga kommun att inleda ett intensivt arbete för att rädda vattentillgången. Så snart larmet gått sammankopplades kommunens vattenledningar med grannen i norr, Borgholm, vilket resulterade ungefär 800 kubik per dag.
Sedan februari kördes tankbilar med färskvatten från Kalmar – och ibland även från Nybro och Oskarshamn – till vattenverket i Tveta, en bil per timme 24 timmar om dygnet i ett halvårs tid, vilket innebar runt 1 000 kubik per dygn.
Dessutom infördes bevattningsförbud redan i mars, tidigare än någonsin.
Ett måste, då dagsförbrukningen under högsäsong ligger på runt 8 000 kubik om dagen.
För vissa företagare blev inskränkningen kännbar. Yngvesson minns samtal från målerifirmor som tecknat in sommaren för att tvätta hus. Även privatpersoner lyfte på luren:
– ”Jag har investerat i en pool för 250 000, tror du inte jag tänker fylla den?” sa en som ringde. Jag hänvisade till läget och bad honom köpa vatten från annat håll.
Detta blev ett bekymmer för många då antalet sålda pooler ökat konstant i området på senare år, uppgav en poolförsäljare i Kalmar för Ölandsbladet.
En 4,2 kilometer lång sjöledning på botten av Kalmarsund mellan Revsudden på fastlandet och Stora Rör på Öland snabbyggdes till en kostnad av 10,7 miljoner, vilket de båda kommunerna delar på. Den invigdes 7 juni och förser ön med 1 000 kubik vatten per dygn.
Dessutom hyrdes mobila vattenverk in, andra vattenverk köptes in och installerades vid täkter som tidigare ansetts för små.
– Men nu var även fyra, fem kubik per dygn ett måste, säger Henrik Yngvesson.
Vattenkrisen påverkade förstås kommunens ekonomi. Tolv miljoner i extra driftkostnader samt tio miljoner i tidigarelagda investeringar gjorde att ett sparbeting på driftsidan om 2,5 procent för alla verksamheter infördes för att överhuvudtaget hamna på plus.
När GT besöker Öland är vårbruket i full gång. Höst, vinter och vår har varit förhållandevis gynnsamma och brunnarna har börjat fyllas. Det ser bättre ut än i fjol, men knappast bra.
– Vi har inte blåst faran över, men vi har ett helt annat utgångsläge. Bevattningsförbudet inträder sannolikt inte förrän i maj och vi gör allt för att inte behöva köra med tankbilar, säger Henrik Yngvesson.
Dessutom inviger Borgholms kommun i maj en avsaltningsanläggning i Sandvik, vilken ger runt 3 000 kubik per dygn. Det är en trygghet även för Mörbylånga.
Kanske blir årets största utmaning, spår Henrik Yngvesson, att få vattnet att räcka till för dem med egna brunnar. För även om läget är bättre än i fjol finns tydliga signaler på att vattennivån sjunker.
Jörgen Olsson, sonen Joakim och dennes sambo Ann Lopez, är ödmjuka inför förestående sommar.
Än ser vattenståndet hyggligt ut under de tunga cementlocken, men...
–...det borde vara 25-30 centimeter högre så här års, säger Joakim Olsson.
Men om scenariet skulle upprepa sig, om bristen på vatten slår lika hårt i år? Hur ser planerna ut i Norra Kvinneby?
Den förra flexitanken gick sönder och ligger vit och ihopsjunken bakom ladugården längs vägen mot Vickleby.
– När den var full var den tio meter lång och så här hög, säger Jörgen och måttar i brösthöjd. Blir det samma torka som ifjol får vi väl köpa en ny, vad ska vi göra?
Skörden kan slå fel, så är det alltid, menar han. Men att riskera att djuren blir utan vatten, nej, det har han aldrig varit med om tidigare.
Är du orolig?
– Torkan oroar alltid lantbrukare, ler han.
Men bakom smilet finns en genuin fundersamhet.
På sikt är det inte hållbart att köpa vatten från Kalmar, även om själva transporterna subventionerades av kommunen efter påtryckningar från LRF.
– Men vad man ska göra åt allt...nej, jag vet inte, säger han.