Najibullah Popal, som aldrig kallas annat än Ali, hade varit på flykt från sitt hemland i tre månader när han hjälptes ur gummiflotten och sedan i land på Lesbos flytvästfyllda strand av Magnus Olsson.
Olsson, Visby-killen, golfaren, Visby Centrum-ledaren, maken, pappan, som rest till Grekland den där septemberveckan för en glimt sensommarsol.
Men det blir inte alltid som man i förstone tänkt sig. Den verklighet som tidigare mest funnits i tv och tidningar kom nu så brutalt nära.
Människor som flytt över land och hav för att söka en tillvaro bortom skräck och terror.
– Det fanns inget val än att hjälpa till. Det här var på riktigt, det var verkliga människor i de där gummibåtarna. Tidigare hade jag haft svårt att ta till mig mängden av negativa nyheter som kommer till oss, det erkänner jag, men nu...
Magnus Olsson och Charlotte Österholm har varit ett par i 17 år. Med på resan var även 12-åriga dottern Svea, 16-åriga Wilma var kvar i Sverige.
Charlotte har en historia av empati och hjälpsamhet. När hon var liten skjutsade hon hem skadade igelkottar på pakethållaren och i sentida ålder ligger hon och systern Carina bland annat bakom stödkonserten Lett u hjelpe som drar inte medel till behövande i Lettland.
Magnus har, säger han, ofta pikats av hustrun för en viss trångsynthet. Men om den sidan möjligen funnits så finns det inte längre kvar:
– Vi fick vara med om något som förändrat oss som människor. Det som blev självklart där är självklart än i dag, säger han.
Sedan september har han hållit flera föredrag hos organisationer och i skolor. Det brukar bli knäpp tyst när han berättar.
– Det är bra, då märker jag att det går in, kanske har det vi gjorde ändå haft någon slags betydelse, säger han.
Efter hemresan från Grekland kom de via Facebook att hålla kontakt med Ali, vars högsta önskan var att komma till Sverige och Gotland.
Och när han till slut kom fram öppnade de sitt hem för en ny familjemedlem:
– Vi tänkte nog inte så mycket, på ett sätt var det självklart, säger Charlotte. Funkar det inte finns det väl något annat boende, resonerade vi. Men nu är han verkligen som en son.
De gemensamma middagarna har blivit allt viktigare, då lär de sig om varandras kulturer och utvecklas som människor.
Mindre alkohol, inget griskött, men många och långa resor ut i verkligheten och in i sig själva.
Ali har landat i sitt nya liv och jobbar på ett asylboende, där han fungerar som en länk mellan kulturerna.
Med facit i hand har allt gått så bra som det kunnat gå.
Inom sig bär de alla ändå sina sorger. Ali för att ha lämnat sitt hemland, Magnus och Charlotte för vetskapen att människors flykt fortfarande pågår.
I september var Egeiska havet badbart, nu är det kallt och stormarna sliter.
– Jag har svårt att se det på tv, men jag tittar ändå. Jag måste. För att ha kvar perspektivet, säger Magnus .
Om ni röstas fram till ”Årets gotlänningar”, vad skulle det betyda för er?
Charlotte bär känslorna utanpå när hon svarar:
– Varför skulle vi bli det? Har vi gjort något bra för Gotland? Vi gjorde bara det självklara!
Kanske, funderar de sedan, har de bidragit till att öppna någras ögon. Flyktingarna är verkliga, man behöver inte låta dem bo hos sig, man kan le och säga ”Welcome”.