Efter 20 år avslöjas hemligheterna

Det var bråttom. Förbudet mot inplantering skulle snart träda i kraft. Ingen av medpassagerarna på färjan märkte att det fanns rådjur i lådor på den lilla lastbilen.

22 januari 2011 04:00

Importen var inte olaglig, men den var mycket kontroversiell.

Först 20 år senare berättar några av de inblandade om hur det gick till när rådjuren kom till Gotland.

Ryktena har gått: "Det var han" eller "det var dom" som planterade in rådjuren på Gotland. De utpekade själva har ofta bara svarat att "det var inte jag".

Men åren har gått och nu är några av de jägare som var involverade i inplanteringen beredda att berätta om hur det gick till, även om det sker ganska motvilligt.

- Jag vill inte ha någon artikel i tidningen. Det är så laddat. Det finns fortfarande människor som är himmelens förbannade. Och rätt vad det är så händer det någon trafikolycka och då får man skulden för den, säger en av dem.

- Det skapar mycket aggressioner. Jag kommer aldrig säga att jag har tagit hit några rådjur, säger en annan - som ändå snart kommer att ge en mycket initierad bild av hur rådjursimporten gick till.

Ingen av dem vill träda fram med namn. I det här reportaget har de därför de fingerade namnen Lennart och Kjell.

- Med den kunskap som jag har om jägare och långsinthet förstår jag dem. Det har varit enormt infekterat, säger Lars-Ove Svensson i Fårösund.

Lars-Ove ställer upp med sitt namn i den här berättelsen, för han hävdar själv att han aldrig har tagit några rådjur till ön. Dessutom var han, som ordförande i stiftelsen Rådjur på Gotland, en frontfigur bland de som på 1980-talet verkade för att det skulle planteras in rådjur på Gotland.

Lennart och Kjell var på andra sätt engagerade i stiftelsen och i Gotlands rådjursförening. Stiftelsen bildades 1985 med syftet att samlade in pengar till rådjur och förbereda inplanteringen genom att informera allmänheten och jägarna om vad som var på gång. Föreningen skulle ta hand om det praktiska när rådjuren väl kommit till ön.

Lars-Ove Svensson var styrelseledamot i Gotlands skarpskytte- och jägaregille. Han minns att det var Bengt Söderdahl, kommunens representant i gillets styrelse, som väckte frågan om att plantera in rådjur på Gotland. 1984 gick gillet ut med en stor enkät till alla sina medlemmar, men här blev gensvaret mycket svalt. Knappt en fjärdedel av medlemmarna besvarade enkäten och av dessa var 189 personer mot en inplantering och 147 för.

Rolf Beijnert som var anställd som länsjaktvårdare vid Jägaregillet menar att det fanns flera skäl till motståndet. Ett tungt skäl var jakthundarna. Ska hunden användas vid löshundsjakt får den inte plötsligt sätta av efter ett rådjur och eftersom det inte funnits rådjur på ön tidigare var många hundar inte rådjursrena.

- Men motståndet berodde också på att rådjur orsakar skador på planteringar i skogen och hos odlare. Dessutom sågs de som en trafikfara, säger Rolf Beijnert.

Lars-Ove Svensson har en annan förklaring:

- Frågan handlade inte om vi skulle ha rådjur eller inte, utan om hur jakten skulle bedrivas på Gotland. Många ville fortsätta med det "rävrally" som de ägnat sig åt. Eftersom räven orsakade skador på lammen kunde den jagas fritt på andras marker, vare sig jägarna var välkomna dit eller ej.

Rådjursenkäten blev föremål för kritik, men för Jägaregillet blev den vägledande och de höll fast vid sitt bestämda nej till rådjur.

Om rådjursentusiasterna skulle få rådjur till ön måste de agera på egen hand, insåg de. Några av dem ville dra igång inplanteringen direkt, men stiftelsen Rådjur på Gotland ville först lägga upp en plan och utbilda de gotländska jägarna.

1990 skulle inplanteringen börja. Så var det sagt.

"Vi kommer inte att tvinga på någon icke villig markägare rådjur", förklarade Lars-Ove Svensson när stiftelsen berättade om sina planer i december 1985.

Med det nymornade engagemanget för en rådjursstam på Gotland vaknade också rådjursmotståndet. Det blev stort.

Jägaregillet ville inte ha några rådjur på Gotland, LRF, skogsvårdsstyrelsen, kommunen och Naturvårdsverket sa också nej.

- Motståndarna var högljudda och kunde skrämma upp vem som helst. Det var väl bara någon syförening som inte hade synpunkter i rådjursfrågan, minns Lars-Ove Svensson.

Våren 1989 begärde Gotlands kommun att riksdagen skulle göra en ändring i jaktförordningen som innebar att främmande djurarter inte skulle få planteras in på Gotland utan tillstånd.

Kommunen fick stöd från flera håll. Miljöpartiets riksdagsledamot Carl Frick ville veta vad jordbruksminister Mats Hellström tänkte göra för att stoppa inplanteringen.

"Det finns gamla erfarenheter av att det är olämpligt att plantera in främmande arter, speciellt på öar. Av den anledningen bör man avstå från denna typ av experiment med faunan. Att vissa människors jaktglädje skulle öka kan inte vara ett rimligt motiv för att genomföra dessa experiment och får inte vara styrande i dessa frågor. Den glipa som finns i lagstiftningen måste snarast täppas till", skrev Carl Frick i sin interpellation.

Folkpartisten Ingrid Hasselström Nyvall hakade på. I en riksdagsdebatt våren 1989 sa hon:

- Måste man inte snabbt försöka hindra en ny trafikfara på Gotland?

Rådjursmotståndarna vann. Förbudet mot inplantering trädde i kraft den första november 1989 - alltså bara två månader innan den planerade inplanteringen skulle starta.

Men det blev en kortlivad framgång för rådjursmotståndarna, för hösten 1989 fanns rådjuren redan på Gotland.

Att förbudet mot inplantering var på gång, skyndade på händelseutvecklingen. Några rådjursentusiaster valde att själva hämta hem rådjur från fastlandet. Det skedde helt på eget initiativ, det är man noga med att påpeka i dag.

- När jag satte ut rådjur agerade jag som privatperson och inte för stiftelsen eller rådjursföreningen, understryker Lennart.

Importen var inte olaglig före 1990, men den var kontroversiell. Därför var den också förenad med en hel del hemlighetsmakeri. Men den skulle gå rätt och riktigt till, tyckte man, och därför sökte man stöd och råd från Svenska Jägareförbundet.

Efter anvisningar och råd från viltforskare snickrades det rådjursfällor och lådor som skulle användas vid infångandet och transporter.

Ibland fick man ta över rådjur som varit svultna och försvagade och som tagits om hand av jaktkamrater på fastlandet, men ofta köptes rådjuren in från vilthägn i exempelvis Värmland och Småland.

Med hjälp av morötter och andra godsaker lockades rådjuren in i fällor, sedan lades djuren i mörka lådor.

- Där blev de tysta och lugna, säger Lennart.

- Hade man med sig en pickup eller en hästtransport kunde man få med sig fem eller sex rådjur hem, berättar Kjell.

Bland medresenärerna på färjan var det ingen som märkte vad som fanns i lasten och hemma på ön släpptes rådjuren ut så snart som möjligt. Det brukade gå bra.

- Det var vår och de släpptes ut till ett dukat bord där det fanns gott och mat och en biotop som passade dem, säger Kjell.

1990 gjorde ett 20-tal markägare ett gemensamt försök att få dispens från utsättningsförbudet. Det fick de inte. Efter detta försök upplöstes stiftelsen. De båda jägare som GA har talat med hävdar att den rådjursimport som de själva kände till, upphörde när förbudet kom.

- Lagöverträdelser ville vi inte syssla med. Vi var ju en organiserad stiftelse, säger Lennart.

Rolf Beijnert säger sig ha andra uppgifter. Han har fått höra att det fanns markägare som planterade in djur också efter detta datum.

Ingen vet hur många rådjur som kom till Gotland under de här åren i slutet av 80-talet när rådjursdebatten var som hetast.

Kjell tror att det hämtades hem mellan 50 och 60 rådjur under den här perioden. Lennart vågar sig inte ens på en gissning:

- Själv tog jag hit mellan tio och femton rådjur. Men det var bara ett litet fragment av vad som hände. Jag kan räkna upp åtminstone tio andra personer som tog hit djur. Det fanns ett stort engagemang bland enskilda markägare och många valde att agera i det tysta.

Oavsett hur stor rådjursimporten var, så blev den mycket framgångsrik. När Jägaregillet gjorde en spillningsinventering på Gotland i våras kom de fram till att det kan finnas 4 500 rådjur på Gotland. Somliga hävdar att den siffran är för hög, men alla är överens om att de har förökat sig snabbt.

När Lennart planterade in rådjur hade han inga förhoppningar om att själv få uppleva den dag då det skulle finnas en jaktbar stam på hans marker. Han fick fel:

- De djur som jag satte ut har definitivt ynglat av sig. I dag har vi gott om rådjur här hos mig. Själv jagar jag inte så mycket längre, så jag har inte skjutit något, men jag hör dem ofta.

Kjell har själv kunnat skjuta en rådjursbock på Gotland. Det gav mer lön för mödan än den vanliga rävjakten:

- En räv gräver man ned i gödselstacken. Skjuter du ett rådjur har du fin mat att lägga i frysen. Det blir en belöning för allt slit.

Kjell talar lyriskt om jakten och den spänning som det är att sitta på pass bakom ett kikarsikte, se en bock komma ut ur skogen och ha handen på avtryckaren.

Men framför allt är han glad över att se rådjur i den gotländska naturen. Den glädjen tror han att han delar med många.

- I dag är de flesta överens om att det är fint att se levande djur ute i naturen.

Var det inte ett självsvåldigt beslut att plantera in rådjur på Gotland när motståndet var så stort?

- Nej. Jag tycker att förbudet mot inplantering fattades på helt felaktiga grunder. Om man inte skulle få plantera in rådjur så skulle man inte heller få plantera in räv, fasan och hare, säger Lennart.

- Hur många framsteg i världshistorien har inte gjorts av eldsjälar som valt att gå emot etablissemanget? Ska det bli lite drag under galoscherna så får det ofta bli lite egna piruetter, säger Lars-Ove Svensson.

Under 2010 rapporterades 181 rådjursolyckor in till polisen på Gotland. Det var en fördubbling, jämfört med året innan.

Hur tänker ni när ni läser om dessa olyckor?

- Man kan vrida och vända på allt. Det finns ingenting som är svart eller vitt. Jag tror att de sparar liv i trafiken, för folk kör långsammare när de vet att det kan hoppa fram ett rådjur, säger Kjell.

De här tre männen och alla andra som på olika sätt var involverade i inplanteringen av rådjur på Gotland har gjort avtryck. 50-60 rådjur kan på två decennier ha blivit 4 500 stycken.

- Det var inte så märkvärdigt. Vi har fått hit ett bra och jaktbart vilt. Nu är det bara för jägare och markägare att vårda dem, säger Lennart.

- Om du går tio eller tjugo år fram i tiden kan det nog bli så att man vill ha fram alla som var med för att kunna ge dem medalj, säger Kjell.

Så jobbar vi med nyheter