I en artikel i tidskriften Filter som kommer ut den 26 mars presenterar journalisterna Ivar Andersen och Klas Lundström nya fakta rörande gotlänningens död.
Per-Ove Carlsson reste som förste svenska journalist till en av världens mest oroliga och otillgängliga områden, Papua Nya Guinea, för att skildra den västpapuanska befrielserörelsens tröstlösa kamp mot den indonesiska kolonialmakten. Han visste att det var farligt, men hoppades att dokumentärfilmen skulle bli biljetten till en fast anställning på SVT.
Efter att ha tillbringat lång tid i landet, kämpat för att få kontakt med rebellerna och slutligen fått det material han behövde, hade han bara några timmar kvar innan han skulle lämna landet när han, enligt myndigheterna, tog livet av sig genom att skära halsen av sig. Osannolikheten att Per-Ove skulle ha haft motiv att ta livet av sig, överskuggades av att dörren till rummet var låst från insidan. Dessutom var alla hans tillhörigheter, som pengar och filmkamera, kvar. Bara videobanden saknades.
I över 20 års tid har Per-Ove Carlssons familj och vänner varit säkra på att det var mord. Klas Lundströms och Ivar Andersens granskning av fallet har tagit dem till såväl Gotland som Australien och Papua Nya Guinea.
Varför tog ni er an det här ämnet?
– Dels var historien lite för bra för att motstå. Den innehöll mycket tacksam dramaturgi, konspirerande stormakter, kalla kriget, naturtillgångar värda tusentals miljarder och em mordgåta. Parallellt med det fanns det personliga anledningar till att ta sig an det. Jag jobbar också nästan bara utrikes och nästan uteslutande i konfliktzoner. Det var ganska lätt att identifiera sig med Per-Ove. Om jag själv någonsin råkar illa ut så skulle jag vilja att någon tog reda på vad som hade hänt mig, säger Ivar Andersen.
Ivar Andersen och Klas Lundström hade en förhoppning att några av de på plats i Papua Nya Guinea skulle våga berätta när det nu gått två decennier sedan dödsfallet. Men rädslan är fortfarande stor bland papuanerna och journalisterna var nära att ge upp när de till slut fick napp. Slutsatsen av deras arbete är att trots att många nya uppgifter kommit fram är det fortfarande svårt att säga exakt vem och exakt varför Per-Ove Carlsson dog. Men en sak slår de fast: han blev mördad och det finns i dag tillräckligt med bevis föra att åter öppna utredningen.
Var ni förvånade att det var så svårt att få folk att prata så här långt efteråt?
– Både ja och nej, Vi hade gjort en grundlig research från Sverige och med våra kontakter i Australien innan vi åkte dit så vi hade hört från flera håll att det skulle vara väldigt svårt. men vi hade båda en förställning om att vi skulle hitt någon till slut som skulle vilja prata. det gjorde vi ju också men det var väldigt långt dit och många dödfödda försök att få kontakt.
Kändes det hopplöst någon gång?
– Ja, det gjorde det. Vi hade varit på plats i Papua och vår resa närmade sig sitt slut. Vi hade under flera veckor gjort fruktlösa försök att få folk att prata och var oroliga för att vi skulle resa därifrån tomhänta. Så gick det som det ofta gör, vi träffade en person som var villig att prata som ledde oss vidare till nästa och på den vägen fortsatte det.
Ni avslutar artikeln med att det finns tillräckliga bevis för att öppna utredningen igen, men det framgår inte om så blir fallet.
– Det där är en polisiär fråga. Vi är ju journalister, vi tar inte själva initiativ till att starta en utredning. Vi har gjort det här jobbet, vi har tagit fram de här uppgifterna och de finns tillgängliga för polisens utredare. Journalistrollen tar slut här, med publiceringen, säger Ivar Andersen och fortsätter:
– Men det vore väldigt intressant och se om de skulle vara beredda att göra det. Vi tycker att polisen och regeringen svek Per-Ove, om de vill har de en chans att rätta till misstagen.
Så här i efterhand, vad har det här jobbet gett er?
– Det ger naturligtvis alltid en tillfredställelse att ro hem ett jobb, men mest är vi nöjda med att familjen känner att de fått upprättelse och att Per-Ove fått någon form av postum upprättelse. Myndigheterna landade i slutsatsen att han begick självmord. Det gjorde han inte. Det känns bra på ett personligt plan och för familjens skull att kunna bevisa det.