Eva Hållsten är hemma på sin gård på Faludden. Det ringer ständigt i hennes telefon när nya samtal och meddelanden trillar in. Klockan är tre på eftermiddagen och hon pratar i telefon och äter lunch samtidigt.
Hennes liv är hektiskt och ännu mer nu sedan hon tidigare i veckan var med i ett långt reportage i Dagens Nyheter. Reportaget handlar om hur hon hjälper flyktingar ut ur Sverige, i texten beskrivs hennes arbete som "God människosmuggling".
Eva är 61 år och glaskonstnär men det arbetet har hon, sedan flera år tillbaka, fått lägga åt sidan. Nu ägnar hon all sin tid åt att hjälpa andra.
Engagemanget startade med de flyktingar som kom till Gotland i november 2015. 98 personer kom till pensionatet Björklunda och bara några dagar efter ankomsten var Eva med och drog igång en volontärgrupp.
De arrangerade en stor välkomstfest och startade genast arbetet med integration. Volontärerna ordnade språkkafé på biblioteket, en textil-grupp bildades, fotbollslaget blommade upp och flera nyanlända fick arbete.
Fem år har gått och mycket har förändrats sedan dess. Arbetet har gått från integration till att försöka hjälpa människor, med avslag på ansökningar om uppehållstillstånd, att lämna landet. Sverige blivit ett land som människor flyr från för att istället söka sig till andra länder inom EU.
– Asylsökande med avslag som vunnit laga kraft får inte längre stanna i Sverige. De vågar inte återvända till Afghanistan och ser då ingen annan utväg än att fly vidare till exempelvis Frankrike eller Tyskland, säger Eva.
Även kvinnor och barnfamiljer lämnar landet. Barnfamiljer kan dock inte bli tvångsdeporterade som ensamma killar kan bli.
– Familjerna är rädda efter fem år av osäkerhet, så många barnfamiljer flyr också från Sverige i dag, säger hon.
Nästan all kommunikation sker på Messenger. Eva har långa listor med, i dagsläget, 270 olika personer som hon på något vis hjälpt.
Hon vet inte hur många hon hjälpt totalt under de här fem åren med det handlar om många hundra personer.
Eva ger tips, stöd och ibland hjälper hon till med att köpa biljetter eller skicka pengar till mat och andra förnödenheter. Hon vet vilka trådar hon ska dra i och samlar in pengar på Facebook. Hon har även gjort åtskilliga resor till möten med Migrationsverket och advokater på fastlandet, samt flera muntliga förhandlingar i domstol.
Ryktet går och personer hon aldrig träffat hör av sig och frågar om hon kan hjälpa dem.
– Informationen sprids i olika Facebook-grupper och i nätverk. Jag säger aldrig nej till att hjälpa någon, säger Eva.
En familj som bott på Gotland, och som Eva har haft god kontakt med i fem år, beslutade sig nyligen för att hastigt, i all hemlighet, lämna landet. Detta trots att mamman i familjen var höggravid med ett kejsarsnitt inplanerat bara några dagar senare.
– Plötsligt var hon bara borta, hon bara försvann utan att säga något till någon, de var så rädda, säger Eva.
När hon fick veta att de var borta skev hon på Facebook: "Vad är det som gör att småbarnsmammor känner sig tryggare i Tyskland eller Frankrike istället för att stanna i vårat så kallade trygga Sverige. Är detta 2020 eller är det 1945? Det här sker ju dagligen, jag vet – men just nu gör det så jävla ont, jag är så ledsen."
Hon har nu haft kontakt med familjen som har lämnat Sverige.
– Barnet är fött i Tyskland, det har gått bra, säger Eva.
Det är olagligt för asylsökande att passera landsgränser inom Europa. Aftonbladet berättade nyligen om en pensionerad lärare från Västmanland, som köpt biljetter till afghanska barnfamiljer. En domstol i Tyskland dömde henne till 26 000 kronor i böter då de ansåg att hon möjliggjort deras flykt. Om hon inte betalde väntade fängelse i fem månader.
Eva vet att arbetet hon gör innebär en del risker men hon kommer ändå att fortsätta.
– Jag står för det jag gjort, det måste man göra. Det handlar om liv som måste räddas. Det finns ingen ekonomisk vinning för mig i det här, jag gör det för att jag bryr mig. Alla öden berör mig på något sätt.
Hon ser det som att hon bara gör det som måste göras. Behöver någon pengar så startar hon en insamling och om någon behöver en biljett så samlar hon in pengar till det.
– Visst, man ska ha en lagstiftning men man ska ta ställning själv. Historiskt är det de som tänkt själva som har räddat liv, säger hon.