"Här ska tändas", och "tänt är det här" – det är viktiga ord som utbyts mellan militärerna i komradion på Tofta skjutfält denna kväll när GT får följa med ut på sprängning. Vi befinner oss på den del av skjutfältet som kallas Branden, ett ganska öppet fält nära havet. Odetonerad ammunition kan ligga utspridd på hela skjutfältet, men Branden är ett av områdena där man hittar mest av den eftersom det framför allt där skjuts med tungt artilleri.
Då och då varje år ger sig Gotlands regementes personal ut för att genomföra ytletning, det vill säga lokalisera och märka ut farlig ammunition i terrängen som man sedan oskadliggör genom att spränga den.
– Det har skjutits här på fältet i över 100 år och det har satt sina spår. Under ytletningarna har vi till exempel hittat farlig ammunition som användes så tidigt som mellan 1900 och 1940, berättar Andreas Söderberg, ammunitionsröjare.
Den här veckan har han dagligen haft hjälp av ett 15-tal soldater ur stridsgruppen för att genomföra ytletningen.
– Vi går sida vid sida med två meters mellanrum och skannar av markytan efter skrot och gammal ammunition.
Många olika sorters ammunition kan hittas, och det är inte alltid lätt att lista ut vad det är som sticker upp ur marken.
– På andra skjutfält händer det att man får ringa in pensionerade artillerigubbar och låta de berätta vilken typ av ammunition som användes på deras tid för att förstå vad det är man hittat, säger Andreas Söderberg.
För att spränga används gammal hederlig sprängdeg.
– Den här sprängdegen är från 1960-talet och funkar utmärkt fortfarande, säger Andreas Söderberg och håller upp ett rör av deg inlindat i brunt papper.
Sprängdegen apteras antingen som en "kaka" på en liten plastställning, ett så kallat sprängbord, som placeras ovanför det som ska sprängas, eller så knådas den ut runt den odetonerade ammunitionen.
– Med sprängbordet får man en riktad sprängverkan, det blir som en stråle som i bästa fall klyver objektet i två bitar, förklarar Andreas Söderberg.
Det finns möjlighet att spränga med olika former av stubiner med både elektrisk antändning och radiosändare.
– I kväll skjuter vi enbart med krutstubin eftersom vi inte har någon omkring oss att tänka på. Måste man däremot ha möjlighet att kunna avbryta sprängningen är det bättre med el-spräng, som innebär att trycka på en knapp, säger Andreas Söderberg.
Förutom många tomhylsor och vanligt metallskrot hittar man bland annat rester av projektiler och delar av granater.
– Något av det vanligaste är tändrör till granater. Vi hittar också drivspeglar som använts till leopard-stridsvagnarna. Det är de tyngsta stridsvagnarna och när man skjuter med dem har vi ett säkerhetsavstånd härifrån ända till Västervik, säger Andreas Söderberg.
Säkerhetsrutinerna kring sprängningarna är rigorösa. Försvaret måste begära hos flygledningen att låsa hela luftrummet över Tofta skjutfält och för kvällens sprängning råder också ett säkerhetsavstånd kring detonationsplatsen på 1000 meter. Orsaken är främst att skydda från splitterskador. Sprängningen kan också utlösa brand i terrängen, varför regementet har med sig sin egen släckbil som kan rycka fram om det tar eld.
Skjutfältets personal uppmanar allmänheten som besöker skjutfältet att aldrig plocka upp något som man inte vet vad det är. Föremålets plats ska istället märkas ut tydligt och man uppmanas kontakta vakten vid Tofta skjutfält.