Yvonne Larsson är ordförande i den gotländska bröstcancerföreningen Rosa.
– Från det att ett besked om cancer ges och egentligen hela vägen tills den är färdigbehandlad så är det en jättefråga. Man har nedsatt motståndskraft och måste få mötas av hänsyn, säger hon.
Hon berättar om en tidigare förtroendevald i föreningen som dog för inte så länge sedan.
– Hon bodde på den gotländska landsbygden – och som hon fick kämpa och slåss för att få resorna därifrån.
Då gällde det taxi eller kollektivtrafik. Men den stora frågan handlar om villkoren för resor till fastlandet, inte minst frågan om färja eller flyg. Det framgår under ett samtal hos bröstcancerföreningen, som håller till i Arbetarrörelsens hus i Visby,
En undersköterska, som vill vara anonym, berättar:
– Hösten 2020 kliade det under bröstbenet. Jag är lite arbetsnarkoman och tyckte inte jag hade tid att gå till vårdcentralen. Men efter en tid ringde jag och fick förstås frågan varför jag inte kommit tidigare. Man upptäckte en liten knöl, det verkade inte så farligt.
Men det var betydligt värre än så. Veckan före jul konstaterades metastaser, att cancern spritt sig. Några dagar senare opererades hon.
– I januari påbörjades cellgiftsbehandling, var tredje vecka. Det var det värsta jag upplevt i mitt liv. Jag tror jag fick alla biverkningar, finnar som bölder, magen slogs ut, jag sov inte på en vecka.
Cellgiftprogrammet modifierades och det fungerade bättre med veckovis behandling i lägre doser. Till sommaren var det dags för strålbehandling på Karolinska i Solna.
– Reseservice meddelade att jag skulle få åka båt och inte få någon egen hytt. Jag orkade inte ifrågasätta, säger hon.
Lena, från Visby, berättar om hur hon mår efter sin cancerbehandling:
– Det har gått bra. Det finns ett litet ärr och jag har lite ont i en axel.
Hennes bröstcancer upptäcktes vid rutinmässig mammografi och hon opererades för snart två år sedan. Efter cytostatikabehandling under 3-4 månader vid 12 behandlingstillfällen var det dags för strålning. Det skedde när Karolinska hade problem med sin utrustning och gotländska patienter i stället fick resa till Umeå. Lena kunde ha fått flyga dit.
– Men jag ville inte vara ensam under den här tiden. Jag har en son i Linköping och ville få min strålbehandling där.
Men med Linköping finns inget avtal, Gotland samarbetar med Stockholm om cancervården.
– Så jag fick ingen reseersättning alls när jag inte godtog vad man sa på reseservice, säger Lena och tillägger:
– Min åsikt? Det är inte klokt. Det borde ju ha blivit så mycket billigare för regionen dessutom.
På telefon berättar Lasse Hederstedt, Tofta, om erfarenheter som prostatacancerpatient från sjukresor helt nyligen:
– Senaste resan fick jag vänta åtta timmar innan jag kunde åka hem.
Hans behandling var klar före lunch, färjan hem gick kvart i nio på kvällen. Är man då relativt nyligen opererad och har behov av att ha tillgång till en toalett i närheten är det inte svårt att förstå påfrestningarna det innebär. Från Region Gotland försöker hälso- och sjukvårdsförvaltningen få Karolinska att lägga behandling av gotländska patienter på tidiga eftermiddag, för att möjliggöra resa fram och åter med färja samma dag. Men så blev det inte för Lasse, och blir inte heller vid nästkommande resa, då läkartiden är klockan elva på förmiddagen.
Tidigare har han erbjudits flyg. Den här gången fick han också ett sådant erbjudande – för resa i ena riktningen.
– Det fungerar inte att komma till Visby med färjan vid midnatt för att sen ta sig ut till en bil som står vid flyget, kommenterar han.
Camilla Munthes upplevelser av krångliga och tidsödande sjukresor ligger några år tillbaka i tiden, men mönstret går igen:
– Efter en rekonstruktion för att få ett nytt bröst var jag försedd med två dränage då det krånglat i flera dagar med läkningen. Jag orkade inte stanna på en överhopad kaotisk avdelning, så jag valde att åka hem. Det var en reshelg med stort tryck, men läkaren ansåg att jag kunde åka båt, ta kollektivtrafiken, samt hänga i city tills det var dags. Jag var helt slut och ledsen men fick efter mycket ringande berörda att förstå att det var riskfyllt med två dränage och inte gick. Jag blev kvar en natt till och till slut fick jag flyga, berättar hon.
Yvonne Larsson summerar:
– Det behövs bättre resevillkor, det går inte bara att räkna pengar.