För knappt två veckor sedan blev det klart att asylboendet i Klintehamn, Migrationsverkets sista kvarvarande asylboende på Gotland, stängs den sista januari nästa år. De drygt hundra personer som bor där i dag ska erbjudas plats på asylboenden på fastlandet, enligt Migrationsverket.
LÄS MER: Asylboendet i Klintehamn försvinner
Kort efter beslutet tog Region Gotland ställning i frågan. Tillsammans med regiondirektör Peter Lindvall, skrev Meit Fohlin (S), regionstyrelsens ordförande, ett brev till Migrationsverkets generaldirektör där myndighetens beslut ifrågasattes.
LÄS MER: Regionen kritiserar beslut att stänga asylboende
Klintebon Lilian Pettersson har varit volontär på asylboendet sedan det öppnade i Donnergymnasiets tidigare lokaler i Klintehamn för cirka två år sedan. Efter beskedet om nedläggningen har hon tagit initiativet till en protestlista som hittills skrivits under av cirka 250 privatpersoner i Klintetrakten.
När Helagotland.se träffar några av de asylsökande är det en påtaglig ovisshet – på gränsen till likgiltighet – som råder.
Reflektionen från lysrörsljusen speglar sig i golvlängan i en av korridorerna. Det är nästan kusligt tyst, tills en av dörrarna öppnas och skrik och skratt ger allt liv igen samtidigt som små barnfötter glider fram i strumplästen längs den glatta plastmattan.
– När vi får veta vart vi ska, när Migrationsverket berättar var vi ska härnäst, kanske jag kan säga vad jag tycker om att flytta från Gotland och Klintehamn, säger Farid Gezabi.
Han har bott här med sin fru och två små barn i drygt ett år, men kom till Gotland redan hösten 2015 när de första asylsökande anlände till ön.
– Ju längre bort desto sämre. Vi vill inte hamna norrut där vi fryser. Men det är inte upp till oss ändå, säger Farid Gezabi.
På flytande svenska rabblar 16-årige Haider Abdulkarim upp alla fördelar med Gotland. Han har skapat en till synes "vanlig" tillvaro här under de två åren som gått. Efter timmarna i klassrummet på Södervärnsskolan i Visby, fortsätter dagarna med fotbollsträning och kompisar.
– Jag har börjat spela med Visby AIK, säger Haider Abdulkarim stolt, samtidigt som frustrationen i hans röst och kroppsspråk är märkbar.
– Jag vill inte flytta. Alla jag känner finns här, säger 16-åringen och sparkar med foten mot en vägg.
För de vuxna tycks klivet ut, från tillvaron på asylboendet till det gotländska samhället, ha känts betydligt större. Mohammad Aref Rezaie kan knappt vänta till dagen då han får lämna boendet och Klintehamn.
– Det finns ingenting för oss här. Vi bara väntar. Det finns varken jobb eller andra saker att göra, säger Mohammad Aref Rezaie som hyser en stark tilltro till de svenska myndigheterna.
– Det är Migrationsverket som vet vad som är bäst för oss. Jag litar på att vi får komma till ett bättre ställe vart än de placerar oss, säger han.
Lilian Petterssons kritik mot Migrationsverket bottnar sig främst i det korta varslet, som innebär att de som inte hittat ett eget boende på Gotland kommer att lämna ön innan julhelgen.
– Det bästa vore om alla fick stanna tills asylprocessen är klar. Många har bott här i två år – nu ska de plötsligt ut – och det på två veckor.
Enligt Lilian Pettersson vill en stor del av de boende stanna i Klintehamn, främst de som har barn i förskole- eller skolålder.
– Förutom att jag lärt känna många av dem som vänner så behövs de i Klintehamn! Vi blir inte direkt fler, vilket märks genom att affärer och service försvinner här ute, säger hon.