0När den här intervjun görs via telefon befinner han sig faktiskt på land, i staden Brest längst ut på Frankrikes näsa. Så gör också långfärdsbåten Link One, en tolvmeters OverSeas 40.
Ett underligt ljud hade hörts från rodret och då måste det säkra tas före det osäkra.
– Det är jag och båten nu, vi måste ta hand om varandra. Nu är det ett lager som ska bytas innan vi ger oss av igen.
Per-Erling Evensen, 69, tidigare marknadschef på Destination Gotland, är en van seglare. Det är med vinden i håret han trivs som allra bäst.
Han har seglat till Antarktis med Lasse Ljung, också han gotländsk ensamseglare av rang.
Han har, med start 2015, gjort en hel världsomsegling över haven och återvänt till Gotland först tre år senare. Kulturkrocken att kliva i land var svår.
– Jag minns jag träffade en läkare och frågade om det finns någon medicin som kan bota längtan ut igen. Men det finns inte och tur är väl det, skrattar han i luren.
Så nu är han där han är. Igen. För att han vill och måste, inom honom finns inget val.
Han gav sig av från Visby i juli och seglade söderut; Kalmar, Bornholm, genom Kiel-kanalen, ut i Nordsjön och de hårt trafikerade inloppen mot Amsterdam och Rotterdam där det gäller att ha koll på läget och följa myndigheternas direktiv.
Vidare genom Engelska kanalens tidvatten och alla dess vindkraftparker till havs där alltså det oroväckande ljudet började höras han tvingades upp på land för några dagar.
Det är som det är, saker händer men ingen tid finns att passa. Frihet.
Målet nu är att en bit in i november nå Kanarieöarna. Därefter ska Atlanten korsas med sikte mot Karibien. Exakt var han hamnar vet han inte, allting är öppet.
Tills dels är det naturens krafter som får styra. Det är så det är, som seglare måste han handskas med rådande situation.
– Man måste ha i minnet att till havs är man en ödmjuk gäst, det gäller att ha respekt för, och dra nytta av, havet och naturens krafter.
Många undrar, säger han, om det inte blir tråkigt att se ”samma sak, dag efter dag”. Det blir det inte.
– Varenda dag, varenda timme är olika. Nya vindar, nya förhållanden, det gäller att parera det läge som är för tillfället. Och det finns alltid något att pyssla med, nyligen splitsade jag en loop för att kunna rulla in och ut storseglet från sittbrunnen utan att behöva ta mig fram till masten.
Likväl som det är en resa där material måste fungera och skepparkunskaperna vara a jour, är långseglatserna i högsta grad inre resor.
Många är tankarna som hinner tänkas och det är möjligt att tänka dem långsamt.
Per-Erling valde att pensionera sig i förtid för att ta vara på de här åren då han fortfarande är pigg i kropp och knopp.
– Du vet, hemma har man alltid en massa problem omkring sig som tar kraft, det hade jag också. När jag nu sitter där i båten och tänker tillbaka…hur kunde jag tycka att det var särskilt stora bekymmer. Kanske var det så att jag själv skapade dem? Man får ett annat perspektiv på tillvaron.
Och apropå perspektiv, han minns ett tidigare ben över Stilla havet, en vecka till land föröver, en vecka akterut, sju kilometers vattendjup och där uppe en prick som långsamt rörde sig över natthimlen.
– Sannolikt var det rymdstationen ISS, drygt 300 kilometer upp. Det var just då vår närmsta granne…då förstår man hur liten människan är.
Ensam är han dock inte alltid. Hustrun Maria var med från start men behövde återvända till Gotland, så småningom ansluter hon igen.
Och i hamnar möter han likasinnade, människor mitt emellan. Även då är upplevelserna och naturen i centrum.
– Ingen frågar vad man jobbar med, som vi annars gör på land. Nästan det första man frågar. Här är inga statussymboler viktiga, man är alla gäst i verkligheten under samma förutsättningar.
Nu hoppas Per- Erling närmast att rodret ska komma i ordning för att sedan kunna fortsätta stäva söderut över Biscayabukten. Vid Spaniens nordvästra hörn och längs Portugals kust väntar sedan annorlunda utmaningar.
Där, i vattnet, lever orcas, en typ av späckhuggare som också kallas "killerwhales", som ibland rammar båtar och biter i dess roder, vilket kan göra dem manöverodugliga.
– Inget vet riktigt varför, men moderna roder ser ut som fenor, sannolikt är det yngre hanar som tror att det är fiskar som de biter av stjärten på. Det gäller att vara på sin vakt.
Per-Erlings resa går att följa via seglarbloggen.com