Mörkret lägger sig medan Pia Qvist tänder ännu några marschaller. Hon har bytt Västgötaslätten mot åkrarna i Atlingbo och gjort en lång resa även inombords. Centralt har hennes kärlek till gamla föremål alltid funnits där.
– Jag fick intresset med modersmjölken, säger hon och berättar att föräldrarna var danska konstnärer som kom till Sverige på 1950-talet.
Hemmet fylldes, då som nu, av allmogemöbler och antika saker.
– Pappa gick runt och bytte tavlor mot allmogeskåp. Hade de inte huggits upp till ved hade man färg eller verktyg i skåpen, säger Pia Qvist.
Hon fick tidigt lära sig att allting har ett värde, eller går att laga och göra om till något nytt.
– "Skröle" är västgötska för soptipp. De fanns bakom varje gård och där slängde man allt, säger hon och berättar hur hon kunde hitta gamla kaffekoppar och annat husgeråd som kastats.
Vackra antika föremål med patina inspirerade henne att jobba som fotograf, stylist och skribent i olika heminredningstidningar. Hennes hem Skogslyckan utsågs till Sveriges charmigaste. Men där tog lyckan tillfälligt slut.
– Min äldsta son Martin tog livet av sig för drygt sex år sedan. Alla visste vem jag var och det var en liten ort. Jag kände hur folk körde stora omvägar, säger Pia Qvist och berättar om det tissel och tassel som ett självmord kan orsaka och att kunderna slutade komma till hennes inredningsbutik.
Pia Qvist har varit öppen med sorgen och också varit ute och pratat om psykisk ohälsa.
– Kan man bara rädda en enda förälder från att uppleva det jag har gjort har man vunnit, säger hon.
Men ett år efter Martins död kände Pia Qvist att hon behövde byta miljö – för att få lugn och ro i själen och börja om. Hon hade skrivit på nätet med en gotländsk man och flyttade hit, men det blev inte de två.
– Men jag är honom evigt tacksam att jag fick komma hit och uppleva Gotland. Här är så otroligt mycket Danmark och jag kommer aldrig att flytta härifrån, säger hon.
För två och ett halvt år sedan träffade Pia sin Lasse, och vid Myrände i Atlingbo hyr de en gård där de har lagt mycket kärlek för att rusta flygelbyggnaden. Granris täcker golvet i hallen och det glittrar och glimmar med julstämning draperad i två våningar. I somras öppnade Pia och hon har haft mer än fullt upp, mycket på grund av att det hon säljer hämtas på inköpsrundor till Danmark.
– Jag har åkt elva resor sedan april. Danmark är fruktansvärt dyrt och jag brukar räkna en och en halv gånger priset i svenska kronor. Dessutom har jag lagt 27 000 i år på Destination Gotland, säger Pia Qvist.
Att resor på drygt tio timmar bakom ratten enkel väg ändå är värda allt beror på det kontaktnät Pia har i Danmark.
– De köper upp dödsbon och gamla grejer. Danskarna är väldigt designfixerade vid teak och retro, men jag är mer inne på den gammeldags stilen, säger hon och berättar att allmoge och jugend är billigare.
Trenden bland det som efterfrågas just nu är äldre dricksglas, stora bord med utdragsskivor, större skåp och gamla lampor.
– Ibland åker vi dubbla bussar, jag och sambon. I sommar är det meningen att han ska vara tjänstledig för jag fixar det inte själv, säger Pia Qvist.
På sikt drömmer hon om att hitta en större gård med rejäla utrymmen, för att utveckla rörelsen också med café. Martins död fick henne att flytta till Gotland och hon menar att hon försöker se ljust på tillvaron.
– Även de hemskaste sakerna för russin med sig. Det gäller att hitta dem och att inte bli ett offer.
Till julen kommer Martins två barn till Atlingbo och då ska hon vara farmor på heltid. Och frossa av hemtillverkad julstämning.
– Det finns inte en tomte här. Jag använder mycket av vad naturen har i form av kottar, mossa och grandoft tänder något i oss, säger Pia Qvist.
Hon bjuder gärna på enkla tips, som bakformar i papper, tårtpapper, bokmärken eller sidor ur gamla biblar att göra julpyssel till granen med, dekorerade med kristyr. Socker kan också användas för att rulla äpplen penslade med äggvita.
– Det är superenkelt men effektfullt att dekorera med, säger Pia Qvist och visar ett uppläggningsfat i pressglas med vitpuddrade äpplen.
Att berätta varje föremåls historia är viktigt för henne och efter Martins död har hon blivit mer minimalistisk i sitt eget samlande.
– Vad ska man med saker till om de man älskar inte finns kvar? Jag kan inte i ord förklara hur tacksam jag är för att han lämnade två guldklimpar efter sig, säger hon.