Vill du höra en riktigt bra historia, en sån där som man nästan inte tror är sann? Då ska du fortsätta läsa här. Allt började egentligen för tre år sedan, i Medelhavet. Det var där som Benny Ahlström, till vardags yrkesfiskare, under en semesterresa träffade på Joaquin Ortiz Perez, en lokal fiskare, och de började prata.
– När vi hade fiskat lite tillsammans där nere, så bjöd jag hit honom, berättar Benny Ahlström.
Nu i våras var Joaquin Ortiz Perez på Gotland för att hälsa på, och fann en fiskebåt på nätet som han bestämde sig för att köpa.
– Fiskebåtar i den storleken är mycket billigare här i Sverige än de är nere i Spanien. En som kostar 10 000 euro här, kan kosta över en miljon där nere.
När väl båten var köpt, spenderade Benny sommaren med att rusta upp den och förbereda den för resan, och i slutet av augusti lämnade de Gotland och gav sig ut på en 38 dygn lång resa som verkligen skulle sätta deras vänskap på prov. Och det dröjde inte lång tid förrän första prövningen skulle uppenbara sig.
– När vi var i Kielkanalen fick vi glödbrand i maskinrummet. Den hade legat och pyrt bland ekplanken, så när jag kom ner i maskinrummet var det rökfyllt.
Innan, när de gått i Östersjön med dåligt väder, så hade vatten slagit in och kylt avgasröret hela tiden, men i Kielkanalen var det lugnt och bara att puttra på.
– Det var som på E4:an, så det blev varmt där. Hade vi inte upptäckt det hade det blivit full brand i maskinrummet.
Med glöden släckt gick de vidare genom Kielkanalen för att stöta på problem nummer två då de närmade sig Elbe i slutet av kanalen.
– När vi kom fram till Brunnsbüttel i slutet av Kielkanalen tyckte jag att motorn lät lite konstigt. Den gick upp och ned i varv. Jag frågade Joaquin om vi skulle stanna, men han ville köra på. När vi sedan kom ut i Elbe möttes vi av fyra knops strömt vatten och i samma veva dör motorn.
Benny bad om hjälp från Elbe Resque i radion, då de drev utan kontroll i fyra knop med strömmen.
– Och först skulle vi inte få någon hjälp, men då jag kunde tyska så pratade jag med besättningen i räddningsbåten och gav dem en Gotlandsflagga. De blev skitglada av den och satte upp den i räddningsbåten.
Dagen efter fick Benny kontakt med en reparatör som hjälpte dem med en ny pump så de kunde fortsätta sin resa ut ur Elbe och så småningom in i Engelska kanalen.
– I Engelska kanalen är det ju trafik kors och tvärs till styrbord och babord. Jag hade suttit vakt i 6-7 timmar och lämnade över till Joaquin så jag kunde sova. Men när jag sovit kanske en halvtimme så hör jag hur det blir ett fasligt liv i styrhytten "por qué, por qué, por qué?". Jag hoppar ur sängen och ger mig upp.
Det som möter Benny när han kommer ut till styrhytten kommer han sannolikt sent att glömma.
– Det var en stor färja på 180 meter som var så nära att man såg ögonfärgen på passagerarna. Och vi var ju väjningsskyldiga då de kom från från styrbords sida. Så Joaquin skulle ha styrt bort för länge sedan. Jag tog över och fick slå om på handstyrning och vräka mig runt åt babord och gå runt den stora färjan. Med hjärtat i halsgropen. Efter det så körde jag i 36 timmar tills vi var ute ur kanalen. Då var man ännu mer mör.
Det visade sig att Joaquin vridit ner volymen på radion, då den hade brusat, och därför inte hört när färjan anropat dem och bett dem flytta sig.
– Och så hade han suttit och fipplat med telefonen där i Engelska kanalen. Jag sa till honom att det får han göra på frivakten och att han måste koncentrera sig på det här, det är ingen suntrip-race utan det är allvar. Han började kalla mig för "Capitan satan".
Efter Engelska kanalen fick duon lite andrum men han visste att den största utmaningen fortfarande låg framför dem - Biscayabukten.
– Många hade sagt att Biscaya inte var att leka med och jag tänkte: Jag har en pojk i första klass, kommer jag få se honom igen?.
På natten mellan 5 och 6 september gav de sig av från hamn, och på morgonen kom de fram till sista ön före Biscaya.
– Då hade vi sju knops ström i aktern och åtta sekundmeter i snoken. När de vågorna möts blir det inte roligt. De var fem meter höga. Det var inte riktigt som i filmen "The perfect storm", men nästan. Joaquin kom upp till mig och frågade: Klarar båten av det här? Jag svarade no problema, men satan vad det levde rövare. Sen brast stolen jag satt på, så jag fick knyta upp och stå och styra i en timme med handstyrning.
Att tackla vågorna i en så liten båt krävde hög koncentration, och även om Benny försäkrade sin kamrat om att det skulle gå bra, så fanns det stora risker för deras liv.
– När vågorna kom emot en, så var man tvungen att ge gas för att komma upp på toppen, och när man var på toppen fick man gasa av så man inte körde ut i tomma luften. Och det är inte bara att svänga runt, då kan du få in en brottsjö rätt i båten, och då är det tack och godnatt.
– Jag har fiskat i dåligt väder förr, och man får ju ha litt begrip. Min gamla skeppare Bjarne Winarve har en gång lärt mig att var sjunde våg är större. Och det kom jag på, så jag räknade vågor. Och precis när den sjunde vågen passerat så la jag om rodret och gav gas, så vi kom ur rävsaxen.
Kanske var de båda fiskarna först med att korsa Biscayabukten med en över 60 år gammal fiskebåt.
– I alla fall en fiskebåt från Gotland, det finns nog ingen annan tokjävel som gjort det.
Efter att sedan ha rundat Portugal och gett sig in genom Gibraltar sund, anlände de till Torrevieja med en båt som skulle hjälpa Joaquin att enklare och mycket effektivare kunna försörja sin familj på hans fiske. Benny blev mottagen som en räddande ängel.
– Hans mamma och pappa förstår inte det här, varför jag skulle hjälpa just honom. Mamman säger att det måste bo en ängel i mig.
Nu är Benny tillbaka på Gotland hos familjen och det vanliga fisket. En familj och fru som han tackar enormt för allt stöd och tålamod innan och under resan. Och även om Joaquin och Benny under resans gång haft många dispyter är de fortfarande vänner, och de funderade aldrig på att avbryta.
– Jag är en sån jävel att "har man tatt fan i båten får man ro'n i land".