Örjan Grimlund var skyttekung i IFK Mariefred när han var tolv, större blev inte meriterna. Susanne har inga fotbollsmeriter alls.
DU&DU&JAG
Osannolikt var ordet. Av så många skäl. Som att de vann resan dit, som att de missade avresedagen – och för att de knappast alls var intresserade av fotboll.
För Susanne är det ett understatement, hon som låg bakom hela äventyret som slutade med att de fick applådera bronshjältarna från läktarplats.
Hon hade inte sett en enda fotbollsmatch i verkligheten – och har inte gjort sedan dess, undantaget när de egna barnen spelade.
– Man kan säga att jag började och slutade på topp, skrattar hon.
Tillsammans med de båda ska vi återuppleva en del av den där heta sommaren, vi som var med. För åren har gått, 30 år är lång tid och mycket hinner hända.
– Många i dag har ingen relation dit. Det är som när min pappa pratade om svenska OS-guldet i fotboll -48. För mig betydde det ingenting, säger Örjan.
Vi ska återvända till Rose Bowl Stadium i Pasadena, Los Angeles, i den här intervjun, men först till ett sommarlummigt Bäl där de bor sedan 2015 då flytten gick från Väskinde.
Gotland har varit basen sedan 1997. Det var då pusselbitarna föll på plats och de kände att de bara måste göra slag i sin dröm.
Då bodde de i Heby mellan Uppsala och Sala men hade en bakgrund på ön i Östersjön; Susanne från Stockholm hade bott i Visby något år i tidigt 70-tal och Örjan, som växte upp i Mariefred, hade gjort militärtjänsten på P 18.
– När vi sedan blev en familj var vi på Gotland varje sommar och varje gång vi åkte hem satt jag på färjan och grät, minns Susanne.
Och så blev det som det blev; på våren det året – sedan de sålt hus, köpt hus och skaffat jobb, allt på en dryg vecka – gick flyttlasset.
Biljetterna till bronsmatch och VM-final i USA 1994 finns sparade så klart.
Vid det laget hade det där osannolika redan inträffat, resan till Los Angeles som blev möjlig från ingenstans och som sedan lika gärna kunde slutat på ett hotellrum i Köpenhamn.
Den där särdeles varma sommaren 1994 kom det att råda fotbollsfeber i konungariket Sverige.
Det svenska landslaget hade kvalificerat sig till världsmästerskapen genom att vinna sin kvalgrupp och ta sig vidare tillsammans med Bulgarien, bland annat genom att peta bort stornationen Frankrike.
Tommy Svensson var förbundskapten, laget bestod av numera ikoniska lirare som Jonas Thern, Kennet Andersson, Martin Dahlin, Tomas Brolin, Klas Ingesson och Thomas Ravelli.
Svenska folket varvade upp, nu skulle revansch tas efter debaclet fyra år tidigare i Italien då blågult förlorade samtliga gruppspelsmatch och tvingades åka hem med svansen mellan benen.
Nu bestod motståndet i gruppspelet av Brasilien, Kamerun och Ryssland.
95 000 åskådare vid VM-finalen i fotboll i Los Angeles 1994. Örjan och Susanne Grimlund var där.
Astrid Lindgren med Kristina Jämtmark i knät, hon som spelade Stina i "Vi på Saltkråkan". Kristinas mamma Barbro var på 70-talet fotbollspremiär i Hammarby IF och spelar alltjämt boll. Barbro är faster till Susanne Grimlund och Kristina är således hennes kusin. Om någon undrade.
Men detta kände framför allt inte Susanne Grimlund till. Hennes intresse för fotboll var – och är – minimalt.
– Nej, jag brydde mig inte och hade aldrig spelat. Det gjorde heller inte så många tjejer när jag växte upp, säger hon.
Däremot har hon en faster, Barbro Jämtmark, som var pionjär inom Hammarby dam och som alltjämt spelar boll, 88 år bliven. För övrigt är hon mamma till "Hemma på min gata i stan-Stina" i "Saltkråkan". Stina heter i verkligheten Kristina Jämtmark och är således kusin med Susanne.
Fast det där sätter vi en rejäl parentes kring.
Så, nej, någon VM-feber hade hon knappast. Var inte ens säkert på reglerna i en fotbollsmatch.
Örjan var – och är – något mer intresserad. Kanske är de en följd av att som tolvåring ha blivit skyttekung i IFK Mariefreds pojklag. Eller när han som femåring såg VM-finalen 1958, Sverige-Brasilien, Brasilien vann med 5-2 men svenskarna gjorde första målet.
– Jag såg det på tv tillsammans med eleverna på den folkhögskola föräldrarna jobbade. Alla var glada utom jag, jag tyckte synd om Brasiliens målvakt. Men det har ju varit så genom åren, man dras med när det är mästerskap.
De har aldrig varit några större fotbollsfantaster, men ett fotbollsmål ska man ändå ha på tomten. Det är sen gammalt.
Men: Sommaren 1994: I Rwanda pågick ett folkmord, Sverige var på väg in i EU, en fänrik i Falun sköt ihjäl två män och fem unga kvinnor, nätterna och dagarna var varma och Susanne skickade vid midsommartid in en liten slogan till företaget Memorex som saluförde magnetband, kassetter och dataspel.
– Vår son Martin fyllde åtta och hade önskat sig ett litet fotbollsspel som vi köpt åt honom. I förpackningen låg en lapp om att man kunde vinna en resa till VM-finalen i USA om man skickade in en hejaramsa.
…så Susanne korrigerade en ramsa hon redan sänt till Duracell, lade den på lådan – och fortsatte genom livet.
Tills det bara någon vecka senare ringde på den väggfasta telefonen i villan i Heby och en röst förklarade att hon vunnit en resa för två till Los Angeles. Inklusive hotell och biljetter till en av semifinalerna, bronsmatchen och finalen.
Hon fattade ingenting. Först. Vem var det som drev med henne?!
…men när det hela sjunkit in och den galopperande euforin aningen lagt sig…kom verkligheten åter.
– Vi hade ju planerat en cykelsemester på Gotland med barnen, bokat resa och allt annat. Så nu var det bara att börja boka av och fixa barnvakter, berättar Susanne.
Vid det laget hade Sverige börjat surfa på sin framgångsvåg, vidare från gruppen, Saudiarabien avklarat i åttondelen.
– Vi insåg att det fanns en chans att vi faktiskt skulle få se Sverige spela, säger Örjan.
Här någonstans är de, Susanne och Örjan Grimlund. VM-final i fotboll 1994, Brasilien och mot Itaien. Ser du dem?
De var knappast sena att berätta för vänner och bekanta om sin förestående resa, första gången för dem till USA. Förstår ni, vi ska på VM, live! Ska ni bara se matcherna på tv??
Kanske skulle de ha lugnat sig något – för det kunde via en stor skopa slarv blivit tv även för dem!
För: När de anlände till Arlanda tisdagen den 12 juli för avfärd till LAX via Köpenhamn fick de veta att de skulle rest redan dagen före.
Här vinner de alltså en once in a lifetime-trip – och kollar inte biljetterna.
Så dags hade den gastkramande kvartsfinalmatchen då Sverige besegrade Rumänien efter straffsparksläggning – en av de mest klassiska svenska landslagsmatcherna – spelats.
Blågult i semifinal mot Brasilien, det var fakta. Och Grimlunds hade biljetter till matchen – men tog sig inte dit.
– Jag minns jag blev helt förstörd på flygplatsen, var helt uppe i varv, säger Susanne.
– Ja, vi kunde ju inte komma hem, som vi skrutit! Till Köpenhamn fanns det plats på planet men inte vidare. Där var det fullt. Vi tänkte att vi får väl ta in på hotell där, se på tv och låtsas att vi varit iväg, minns Örjan.
Bilder från den egna kameran: Svenska spelarna går runt och tackar för publikstödet som hjälpte laget till en bronsmedalj.
Det kom att lösa sig sedan de rusat runt bland alla flygbolag i transithallen på Kastrup. Tack vare en serviceminded dansk kvinna hittades en möjlighet att flyga till Gatwick och sedan på en timme ta sig till Heathrow och därifrån till LA.
I upplösningstillstånd var de men i väg kom de, hann verkligen via shuttlebus till Heathrow och sedan mot Kalifornien med bland andra artisterna Niklas Strömstedt och Orup ("När vi gräver guld i USA") i kabinen.
Vilken lättnad, de kan känna den ända hit. Puh!
Glenmark, Eriksson och Strömstedt skrev klassikern "När vi gräver guld i USA".
För närvarande pågår Europamästerskapen i fotboll för herrar, Sverige är inte kvalificerat, haussen är obefintlig.
Annat var det alltså för tre decennier sedan. Det var en sommar då även de som inte var det minsta fotbollsintresserade drogs med i stämningen. Nattmatcher, den mot Ryssland i midsommarnatten var magisk, hela nationen satt vaken, tempen aldrig under 15 grader.
Tidningarna sålde upplagor som sällan förr, människor kom samman, det snackade fotboll bland grannar och på arbetsplatser, städerna badade i gult och blått.
Och när ni kom till Los Angeles? Hur märktes stämningen där?
– Nog märktes det på atmosfären att det var något stort som hände, även om det fanns många som inte brydde sig. Fotboll har ju aldrig varit så stort där som i Europa. Men runt arenan var det lugn och härlig stämning.
DU&DU&JAG, Örjan och Susanne Grimlund.
De plockar ner tavlan på väggen: Örjan och Susanne på Rose Bowl i Pasadena i nordöstra Los Angeles. 95 000 på läktarna, någonstans där bakom sjunger Whitney Houston VM-hymnen.
…och på baksidan av själva tavlan sitter biljetterna till bronsmatchen och finalen sparade. Minnen för livet.
Själva matcherna var också roliga att se, visst. Särskilt bronsmatchen. Blågult skåpade ut Bulgarien med 4–0, samtliga mål i första halvlek på den kortsida Örjan och Susanne hade platser.
Örjan har bilder från matchen, bland annat inhopparen Henke Larssons 3-0-mål då han rundar målvakten och lägger bollen i buren.
Långt ifrån någon proffsbild men en absolut "jag var där"-klenod.
egna minnen
De som har åldern inne har alla sina egna minnen från den där sommaren och de där tre matcherna. Jag, till exempel.
Semifinalen mot brassarna såg jag på tv i gryningen i lägenheten i Visby innerstad. Det åts chips, jag minns att det inte smakade, inte så dags. Kanske dracks någon pilsner. Och hur luften gick ur när Brasilien gjorde 1-0 med tio kvar.
Bronsmatchen följdes i sommarhuset på Smålandskusten, målen som rullade in ett efter ett, mamma lagade mat, senare på kvällen tog jag båten till Gotland.
Finalen sågs på storbild på den krog nedanför Stora torget som då hette Henrys. "Jag går ner och tar en öl, bara". Men matchen tog ju aldrig slut; förlängning och straffar, blev rätt blaskig mot slutet. Titeln till Brasilien.
Nere till höger Henrik Larsson som rullar in 3-0 till Sverige i bronsmatchen mot Bulgarien. Ingen proffsbild, precis, men för grimlundarna kanske den allra bästa bilden på ett klassiskt mål.
Henrik Larsson gjorde Sveriges tredje mål när Bulgarien besegrades med 4-0 i bronsmatchen vid fotbolls-VM i USA 1994.
eftersnack
Tre decennier har gått, Grimlunds har flyttat till Gotland, barnen har vuxit upp och skapat egna liv, föräldrar har gått ur tiden, Örjan har blivit pensionär, Sverige har gått med i EU, räntan har sjunkit, regeringar har kommit och regeringar har gått och spelarna i VM-laget har snört av sina skor.
– Men det står ändå ett skimmer om det där laget, säger Örjan. En lagmaskin där man spelade för varandra, det var fint att få vara med om det.
Sedan dess har det blivit landskamper på tv och någon enstaka allsvensk match live tillsammans med sönerna
Susanne peakade där på Rose Bowl: Semifinal, bronsmatch, final…ska det vara så ska det vara.
Brasiliens Romario och Italiens Paolo Maldini under VM-finalen på Rose Bowl i Pasadena 1994.
När ni väl kom hem efter en knapp veckan, hur gick snacket på byn?
– Det är klart, det var en snackis ganska länge. Dels att det blivit brons och också förstås att vi varit där. Och hur det gick till när vi tog oss dit.
Missa avresan! Så klantigt!
– Ja, visst är det. Men vi fixade det och det kom också att betyda något, säger Susanne.
– Ja, mycket tack vare den danska kvinnan på Kastrup som hjälpte oss. Hon fick en kram innan vi stack, säger Örjan.
– En puss också, tror jag bestämt, säger Susanne.
Hela det svenska landslag som spelade hem bronsmedaljen vid fotbolls-VM i USA 1994.
Om en vecka, den 14 juli, är det final på Olympiastadion i Berlin i det pågående EM-slutspelet. Vilka som möts är ännu oklart, men Örjan hoppas att det blir en bättre match än den VM-final de bevistade i Los Angeles.
– Det sämsta och tråkigaste fotbollsmatch jag sett, lyder omdömet.
Få som såg den säger emot. 0–0 i paus, 0–0 vid full tid, mållöst efter förlängningen, därefter avgjorde Brasilien mot Italien vi straffsparkar.
Men hur var det nu, en uppgift saknas alltjämt i den här texten: Susannes slogan, den vinnande hejaramsan!
Jodå:
"På laget blågult vårat gäng/ sätter vi vår sista peng/ att de vinner tror vi alla/ låt nu hejaropen skalla".
– Jag tror nog de bara stoppade ner handen i säcken och drog en lapp, lyder makens omdöme.
Men hur det än var så gav de där raderna minnen för livet. Gott nog, det.