Pia Alfredson mördades av sin man år 1999. "Jag kommer aldrig kunna förlåta min systers mördare", säger systern Idun Alfredson Vinterros.
Vi sitter i Idun Alfredson Vinterros vardagsrum i Barlingbo. Det är en ruggig majmorgon, dimman ligger tjock över ön. På soffbordet ligger två fotografier. Det ena visar en 15-årig konfirmand som är klädd i vit spets från topp till tå. Hon ler stolt, säkert full av förväntan. Det andra fotografiet visar samma person, men det är taget drygt 15 år senare. På den bilden är hon inte lika dressad, men det stolta leendet är detsamma. Klädd i väst, rutig skjorta, jeans och stövlar visar hon upp en häst som hon köpt till sin dotter.
Kvinnan på bilderna hette Pia Alfredson. Hon var hälften svensk, hälften fransyska. Hon arbetade som flygvärdinna och fotomodell och hon älskade att laga mat och handarbeta. Och hon älskade sina barn.
Men det där stolta leendet hade suddats ut mer och mer med åren.
Orden skrivs i imperfekt, för Pia Alfredson lever inte i dag. Den 29 mars 1999 mördades hon, 34 år gammal. Hennes syster Idun Alfredson Vinterros, som gjort det till sin mission att berätta om Pias öde, var då 19 år.
– Han var flygkapten. Stilig som sjutton, jättecharmig, otroligt omtyckt av alla – och extremt manipulativ.
De träffades på mitten av 80-talet och blev blixtförälskade. De bildade ett liv tillsammans i Frankrike, där de satte tre barn till världen.
Eftersom åldersskillnaden var stor mellan systrarna Alfredson hade de inte så mycket kontakt, men när Idun var 13 år hälsade hon på sin syster.
– Hon berättade för mig att han var våldsam, att han slog henne och barnen. Men jag var bara 13 år och visste inte vad jag skulle göra med informationen.
Många kvinnor som lever med våldsamma män vågar inte berätta. Det gjorde Pia. Hon berättade för sina anhöriga, som dock var få.
– Men enligt fransk lag skulle hon förlora vårdnaden om hon begärde skilsmässa när han inte ville det, säger Idun.
Så Pia stannade hos sin förövare.
Idun Alfredson Vinterros hette tidigare Josefin Alfredson och är ett känt ansikte inom Kulturgotland.
Han visade aldrig upp sina våldsamma sidor utanför hemmet. Och det är en av anledningarna till att Idun vill berätta om sin systers öde.
– Det är så vanligt att kvinnor, som berättar om det våld hon utsatts för, möts av reaktioner som "jag känner honom, han skulle aldrig..."
– Det är så viktigt att förstå att det kan vara vem som helst. Det finns inga gemensamma attribut som gör att du kan se om din kompis slår sin fru. Det är klart att det finns våldsamma män som är våldsamma hela tiden, men majoriteten visar inte de tendenserna utanför hemmet, säger Idun.
Pias mamma berättat för Idun om hur mannen blev mer och mer våldsam och paranoid.
– Han avlyssnade telefonen och satte upp kameror.
Tack vare ett generöst arv vågade Pia till slut säga att hon ville skiljas. Hon trodde att hon äntligen skulle kunna slita sig ur hans bojor. Men det tänkte han inte tillåta.
"Jag kommer aldrig kunna förlåta min systers mördare", säger Idun Alfredson Vinterros.
Natten den 29 mars 1999 kom han hem sent. Han gick till redskapsboden, hämtade en yxa, gick in i deras sovrum och högg ihjäl Pia. Om inte han fick ha henne i sitt liv, skulle inte någon annan få det heller.
Efter yxmordet på sin hustru gick han till polisen och anmälde sig själv. Barnen sov fortfarande i rummet intill.
Han dömdes till elva års fängelse. Barnen placerades på barnhem.
– Det var priset han fick betala för att ta en människas liv, förstöra tre barns liv, stjäla en dotter och stjäla min syster, säger Idun.
I dag lever barnen på olika håll i världen, men Idun har fortfarande kontakt med dem.
– Jag saknar min syster, jag har inga andra syskon. Jag saknar det vi hade kunnat vara för varandra i dag. Varje julafton tänker jag på hur fint det hade varit om hon och barnen hade kunnat vara här.
Det här fotografiet togs på Pia Alfredson kort innan hennes död.
Det var Pia Alfredson 1999. Det var Wilma Andersson 2019. Det var fem kvinnor i april i år. Och det var Josefin Nilsson 2016, som enligt systern Marie Nilsson Lind indirekt dog av det våld som en man utsatte henne för.
– Mäns våld mot kvinnor är inget nytt, det har pågått sedan vikingatiden.
Något måste hända, och det kommer det aldrig att göra om inte männen också ger sig in i debatten, menar Idun.
– Om vi ser på de förändringar som vi kvinnor fått igenom historiskt ser vi att det är när kvinnorna får med sig männen som förändringen sker. Vi hade aldrig fått kvinnlig rösträtt om inte mer än 50 procent av männen i riksdagen hade röstat för det. Därför måste männen höja sina röster och ta ansvar.