Anders L Pettersson i demokratins svenska hjärta Almedalen. Här har han genom sina internationella uppdrag nätverkat och diskuterat många gånger genom åren.
DU&JAG
Sommaren 1991, Anders var 23 år och gjorde ett halvårs FN-tjänst på Svenska sjukhuskompaniet i södra Libanon, på gränsen mot Israel.. Att på det sättet komma ut i världen fanns tidigt bland hans livsmål.
Nu var han där, mitt i Israel-Palestina-konflikten som involverat även grannlandet Libanon. Han minns tydligt hur det öppnade hans ögon.
Hur han träffade palestinska män i hans egen ålder som gav uttryck för ett extremt hat mot Israel (”Staten borde jämnas med marken”) och motsvarande på den israeliska sidan (”Palestinska barn borde brännas på bål”).
– Efter att bara ha varit utomlands på solsemester gav det en verklig tankeställare. Jag tänkte att här kan jag göra något och enda sättet att gå fri från fördomar och förutfattade meningar är att läsa akademiskt, säger han.
Vi ska återkomma dit.
Anders är hemma på Gotland när den här intervjun görs, en gammal kompis fyller 50 och ska firas av. Han är på ön några gånger om året bland annat för att hälsa på sin mor.
Vi sitter i Almedalsbiblioteket, inte långt från symbolen för demokratin i Sverige – Almedalsscenen. I Almedalen har han varit många gånger, nätverkat och talat för de organisationer han varit verksam inom.
Bland dem finns FN:s barnrättsorganisation Unicef där han varit stabschef för Unicefs nationalkommittéer men även med ledningsarbete för större insatser efter katastrofer med placering i New York.
Han har också varit generalsekreterare för organisationen Ecpat Sverige som arbetar mot sexuell exploatering av barn, samt den organisation i vilken han sedan 2018 är exekutiv chef: Civil Rights Defenders.
Det är en internationell icke-statlig organisation med huvudkontor i Stockholm som verkar i över 50 länder och inriktar sig på medborgerliga och politiska rättigheter.
Den grundades 1982, då med namnet ”Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter”. 2009 tog den sitt nuvarande namn.
Mars 1987, segern i division 3 är klar i laget som då hette Öster. Från vänster Jens Welin, Anders "Leo" Pettersson, Andreas Jonsson, Jimmie Carlsson, L-A Pettersson, Lars Björklund, Håkan Ericsson, Johannes Tüll, Mats Svensson och Anders Schager.
Så jo, ut i världen kom han. En medveten strategi med tydliga målbilder, även om han under gymnasieåren pluggade till finsnickare.
– Jag har lyckats pricka de flesta mål jag satt upp, säger han.
Vi ska också ut i världen i den här intervjun, men först lite basketboll för det fanns en tid då resorna mest gick till Brännkyrkahallen och Sporthallen i Solna.
I dag för herrbasketen på Gotland en tynande tillvaro, men en gång i tiden, för 30 år sedan, var den hyggligt i ropet.
– Jag satsade och tränade hårt, 90-91 fick jag kontrakt med IFK Linköping och höjde mig några nivåer, definitivt. Säsongen därpå, efter att jag varit i Libanon, var jag tillbaka i Visby Basket, det var då vi vann division 1.
Det var klubbens peak, då bland annat med tidigare landslagsesset och deltidsgotlänningen Leif Yttergren i laget.
På den tiden hette Anders Pettersson L-A Pettersson, vilket hade sin förklaring.
– Det fanns ju två med samma namn i laget, Anders ”Leo” Pettersson och jag. I passet heter jag Lars Anders så det fick bli L-A för att inte förväxla oss. Vi sprang förresten på varandra på en galleria i Stockholm för inte så länge sedan, det var kul, jag har inte så jättemycket kontakt med basketgänget annars.
Numera heter han, åtminstone i officiella sammanhang, Anders L Pettersson. Jo, det där L:et hänger med. Det finns lite för många med samma namn även i hans nuvarande sammanhang för att ska klara sig utan extrabokstav.
"Bra release på det skottet" säger L-A Pettersson, vilket han hette som basketspelare, när han får se bilden från 1994.
I dag är basketspelandet noll. Han lirade en tid också framgångsrikt i ett Lidingö-lag tillsammans med nära vännen och gotlänningen Jens Welin…men nu, inte ett skott.
Under fem år i New York (2003-2008) blev det däremot en del streetbasket i St. Catherine’s Park i Lenox Hill på Manhattan, där är det alltid fullt under korgarna.
Men så gick det som det gick, han drog av ett ligament i högeraxeln när han skulle sätta en tvåa, tvingades till rehab, kom tillbaka till planen – och gjorde sig illa igen.
– Jag minns läkaren jag hade som sa ”vi kan göra samma operation en gång till men risken är då att du inte kan spela golf när du är 50” så då fick basketen vara.
Men trots det, en passion är en passion så han håller sig a jour med sporten och har skaffat en tv-kanal där han kan följa de amerikanska college-matcherna.
Hans idrottsliga fokus ligger i dag på sportskytte där han i pistol tävlat på SM-nivå.
I begynnelsen gjorde hans längd det ”givet” att satsa på basketen. Nutida debatten till trots huruvida det är klädsamt att kommentera folks kroppslängd frågar jag:
Hur är det att vara 2.03?
– Det är som det är, jag vet inget annat. Men vi som har den här längden noterar så klart andra som är långa. Det kan bli en nick eller ett leende, ett slags hemligt samförstånd.
Barn tycker det är fascinerande, de tittar gärna, det är Anders helt okej med. Korta onyktra män är han däremot hjärtligt trött på, de ska inte sällan käfta och bråka.
– De har väl sitt kroppskomplex, kan jag tänka mig, säger han.
Hösten 1995. Bosnien Hercegovina, camp Sleipner strax utanför Tuzla. Sergeant Pettersson i FN:s 10:e pansarskyttekompani ur den nordiska bataljonen, BA05 som utbildades på P18.
Nåväl. Det var till en början pappa Lars-Ove, bortgången sedan 15 år, som väckte Anders intresse för FN-tjänst. Pappa var yrkesofficer och underrättelse- och säkerhetschef på MKG, Militärkommando Gotland, och hade på 70-talet tjänstgjort på Cypern.
– Jag minns att jag tidigt var nyfiken på världen och FN-tjänst kunde vara ett sätt att komma ut, säger han.
Det blev Libanon 1991 och den såriga Israel-Palestina-konflikten där han blev vittne till flera, som han säger, uppenbara brott mot krigets lagar. Därefter två rundor i forna Jugoslavien; Kroatien 1994 och Bosnien 1995-96.
Men det var redan efter första vändan till Libanon han satte upp sina målbilder. Han pluggade in allt han behövde på Komvux i Visby och 1994 inledde han studier på Uppsala universitet och senare Stockholms universitet, vilket ledde till en fil.kand. i statsvetenskap och magisterstudier i internationella relationer.
Han stora genombrott på den internationella arenan – ja, det blir en del redovisande här – kom hösten 2003. Anders hade då inte att förringa arbetat med fredsfrämjande verksamhet på Sida och före det även varit tre månader på FN i New York.
Men då, den 15 september 2003 fick världen en knuff i rätt riktning. Han minns det som i går, nej som helt nyss, för hur skulle han kunna glömma.
– Jag var på BB i Danderyd, vi hade just fått vårt första barn, Ellen, och jag har ringt runt till våra föräldrar men glömt att stänga av mobilen. Strax därefter fick jag samtal som berättade att jag fått tjänsten på Unicef i New York.
En lyckodag!?
– Ja, eller hur! I november flyttade jag dit, något senare kom familjen efter.
Anders L Pettersson, "L" för att inte blandas ihop med så många andra med samma namn inom organisationen.
Det blev fem härliga år i The Big Apple. Bostad på Upper West och kontoret i Midtown. Han minns restaurangerna, barnleken i parkerna, tillökningen då sonen Alfred kom 2005; känner ända hit lukterna, ljuden; trafikbruset, det ständiga sorlet, klappande klackar i trottoarerna.
Men också arbetet med Unicef; uppbyggnaden av ett system för snabba insatser som omedelbart kan aktiveras vid katastrofer, förhandlingar med räddningsverk i olika länder.
Bland annat inträffade under hans tid tsunamikatastrofen i sydostasien där över 200 000 personer omkom, Unicef-personal skulle snabbt sättas in i det som blev den största humanitära insatsen i modern tid.
– Då gällde det att vässa sitt ledarskap, säger han. Men jag och mitt team skapade under de åren ett effektivt system för räddningsinsatser som används än idag.
Efter fem år återvände familjen till Sverige, barnen började bli amerikaner och föräldrarna ville ge dem en svensk grund. Via fyra ytterligare år på Unicef med nationalkommittéerna samt lika lång tid på Ecpat fick han förfrågan om att leda Civil Rights Defenders.
Där är han idag, på Södermalm i Stockholm men ändå i världens mitt. Organisationen arbetar på fyra kontinenter med strategin att säkerställa motståndskraftiga civilsamhällen även i några av världens mest repressiva länder.
Civil Rights Defenders är en politisk obunden organisation som ofta beslås med att vara vänstervriden och statligt stödd. Så är, säger Anders, inte fallet.
– Vi bjuder in alla som vill till samtal och vi granskar och kritiserar ”alla”.
Senast hade han samtal med Magdalena Andersson (S), nyligen Ebba Bush (KD), påpekanden mot bådas, som organisationen tycker, flathet i att motverka antidemokratiska krafter framfördes.
– Och så länge vi får skit av NMR eller Svensk-Kubanska föreningen, då gör vi ett bra jobb! För det som hänt i Europa har de facto börjat hända också i Sverige. Attackerna mot oss och andra i civilsamhället blir allt vanligare och då måste regering och opposition säga ifrån.
Anders med Unicef i Zaatari, ett av världens största flyktingläger, hem åt ca 100 00 människor som flytt kriget i Syrien.
Han menar att organisationens arbetet behövs mer nu än på länge då graden av demokrati i världen sjunkit till 1989 års nivå.
– 20 års utveckling har utplånats. Jag var i Ungern härom veckan och det är tydligt vilken negativ påverkan Órban haft på landet och människorna med senaste tidens politik, säger han.
Allt fler länder drar märkbart mot ett antidemokratiskt system, han räknar upp sex länder i EU där förändringen är mätbar: Grekland, Ungern, Polen, Slovenien, Tjeckien och Kroatien.
– Vi kan lägga till Italien efter Melonis valseger. Samma tendenser ser vi i Sverige där det verkas för inskränkta fri- och rättigheter.
Befinner sig Sverige under attack, skulle du säga?
– Nej, attack är ett för starkt ord. Men strömningarna finns och det är brister i skyddet, kan man säga. Se bara på slukhålet Twitter och vad som framhävs där.
Att demokratin utplånas, som du säger. Vad beror det på?
– Ja, säg det!. Där har du 100 000 kronorsfrågan. 70 procent av mänskligheten lever i ickedemokratier, antalet diktaturer har ökat med 26 procent och världen har tydligt gått mot ”vi och dom”. Det har vi sett i Sverige också, inte minst under flyktingvågen 2015.
Men, tillägger han:
– Sverige har ett fint hjärta, det måste jag ändå säga. När det krisar ser man så många fina och uppoffrande åtgärder. Samtidigt som också de värsta avarterna blottas.
”Demokrati försvinner inte över en natt, den försvinner över tid, en rättighet i taget” som du sade i en tv-intervju.
– Jamen precis så är det. Den monteras ner långsamt och går sedan sällan att byggas upp till vad den en gång var.
DU&JAG, Anders Pettersson.
Att verka där du gjort och gör, vad gör det med dig som människa?
– Jag känner mig oerhört privilegierad. Jag har alltid varit oimponerad av titlar men träffar onekligen en del människor med mycket makt. Då ser man att alla trots allt bara är människor, det finns ändå någonting gott i det.
Mycket mörker, men finns det hopp för mänskligheten?
– Ja, annars skulle man lägga ner. Jag kunde ha valt näringslivet, antagligen tjänat dubbelt men ha hälften så kul. Det jag gör får mig att ticka, vi kan inte ge upp nu, inte nu när de demokratiska krafterna behövs som allra mest.
Eller som han också säger: Att försvara medborgerliga och politiska rättigheter ligger inte bara i ett fåtals intresse – det är till gagn för mänskligheten som helhet.