Hanna Sihlman är gift och har två barn. Hennes man är sjöman och är borta under perioder. När han kommer hem passar hon på att jobba extra mycket.
Hanna Sihlman försöker få den stora lurviga blandrashunden Tintti att inte springa fram när Helagotlandbilen svänger in på gården i Roma.
– Stanna, säger hon och han lyder motvilligt.
När hon väl ger klartecken rusar han iväg, full av kärlek och vill hälsa.
Han har fått sitt namn efter seriefiguren Tintin som heter Tintti på finska.
Hanna växte upp i ett samhälle åtta mil utanför Helsingfors. När hon var 18 år flyttade hon till Gotland för att spela innebandy i elitserien för Endre.
Nu har hon bott här i 19 år och byggt sitt liv på Gotland.
– Jag känner mig som en gotlänning. Jag hade min identitetskris när jag var 25, efter att jag pluggat, man ville göra allt och inte fastna för tidigt, säger hon.
Hon bestämde sig då för att åka tillbaka till Finland och jobbade där under ett år.
– Men då kände jag att det är här på Gotland jag vill vara. Jag har min man och jag älskar Gotland. Men det är klart hade alla varit skitstövlar hade jag inte varit här. Det är människorna som gör alla platser, säger hon.
Hanna fick snabbt många nära vänner på Gotland, enligt henne själv mycket tack vare lagidrotten. Men hon är också social och verkar ha lätt att skaffa nya vänner, det tycker i alla fall hennes man.
– Jag brukar skämta med honom och säga att det inte är så konstigt att han inte fått så många nya vänner sedan skolan, han är inte lika sprallig som jag är, säger Hanna.
Hon värmer glögg på spisen och lyckas precis få ut lussebullarna ur ugnen innan de blir brända.
Här vid sin arbetsplats på övervåningen spenderar Hanna Sihlman en hel del tid framför datorn där hon sitter och klipper både ljud och film.
Hanna är radiojournalist och sedan i våras när hon slutade på Sveriges radio är hon frilansjournalist och egenföretagare. Många känner nog igen hennes röst från P4 Gotland och hon jobbar fortfarande en dag i veckan med programmet Karlavagnen.
– Det är roligt att tänka företag och behöva lära sig nya saker, säger hon.
På övervåningen i huset hemma i Roma har hon sin arbetsplats. Där har hon utsikt över allén som leder in till gården och sällskap av familjens två marsvin.
Kontrasterna är starka, från familjelivet dyker hon in jobbet där hon gör dokumentärer om fruktansvärda brott och gripande människoöden.
En av hennes senaste dokumentärer handlar om den så kallade Nytorgsmannen som har beskrivits som en av Sveriges värsta serievåldtäktsmän.
I februari 2022 dömdes han av Svea hovrätt till fem års fängelse för en mängd våldtäkter och sexuella övergrepp som han även filmat. Många av kvinnorna har ingen aning om vad han har gjort mot dem eftersom de varit neddrogade när brotten begicks. I dokumentären har Hanna intervjuat en kvinna som berättar om hur det gick till när hon förstod att hon är ett av offren.
– Det var väldigt olika, alla var inte så att de inte visste att de var offer, säger Hanna.
Under arbetet med dokumentären har tankarna börjat snurra, hon funderat på om samma sak skulle ha kunnat hända henne i den där åldern.
– Man tänker på när man själv var på efterfest och kanske sov i samma soffa som andra, säger hon.
Det är svårt att värja sig mot känslorna.
– Han hade barnporr på sin dator, det är sånt som är svårt att ta in, säger hon.
I mars i år frigavs Nytorgsmannen villkorligt efter att ha avtjänat två tredjedelar av sitt straff. I november greps han igen misstänkt för ännu en våldtäkt.
Vissa idéer kommer till henne nästan lite slumpartat, som när det gäller huset på Åland som hon gick förbi och blev nyfiken på. Andra jobb, som Nytorgsmannen måste spånas fram med lite mer arbete.
Under hösten har hon även gjort dokumentären om Ulf på Åland och hans kamp för att få tillbaka barndomshemmet "Solkulla" som hans familj vräktes från då Sovjetunionen bestämde sig för att ta över huset som en del av fredsavtalen efter andra världskriget.
Tidigare har hon även gjort en dokumentär om olyckan ombord på den ryska atomubåten Kursk som sjönk till havets botten med 118 ryska sjömän ombord. Med hjälp av en tolk har hon pratat med offrens familjer som berättar om de misslyckade räddningsförsöken och den svåra tiden efter olyckan.
– Det är alltid så deppiga ämnen, men det behöver inte vara nattsvart, säger Hanna.
Varje dokumentär tar ungefär fem till sju veckor att göra plus allt arbete innan med research.
– Om man bara jobbar med brott kan det bli lite mörkt, då får man kompensera det med något glatt, säger Hanna.
Hanna Sihlman och hennes man har massor olika projekt i de olika byggnaderna på gården, där finns bland annat både bilar och ett gym.
Vid sidan om sitt arbete gör hon därför också korta filmer där hon plockar upp komiska episoder i vardagen.
– På Instagram är det raka motsatsen för det mesta. Man måste skämta när det dyker upp vardagskomik i ens huvud. Det är ett fritidsintresse och jag tror att jag behöver lite av det, säger hon.
Hon gillar att klippa både film och ljud.
– Man får leka litegrann, det är annat än att sitta med en förundersökning eller en rapport. Filmerna handlar om vardagskaos, de flesta har det tror jag, säger hon.